Turisthypen runt Louvren är  obegriplig. Men i helgen såg jag den omtalade utställningen av Johannes Vermeers samtliga kända verk, runt femton stycken, från andra halvan av 1600-talet. Jag hade bokat besökstid och kunde smita förbi de oerhörda köerna. Utställningen överträffade alla förväntningar. Sååå intressant. Det var ett slags undersökning som avslöjade mycket.

Vermeer var fantastisk. Han kunde måla ljus som ingen annan samtida flamländsk konstnär. Säkert hälften av hans tavlor är så kända att de flesta sett dem. Men utställningen avslöjade också myten om det flamländska måleriet som ”realistiskt” porträttmåleri i borgerliga hem. I själva verket målade de av varandras tavlor. Vermeer gjorde bilder av andras bilder. Utställningen är en klockrent enkel illustration av postmodern kulturteori. Vermeer var ett geni med penseln, men han målade invävd i en bildvärld.

Genom en fantastisk hängning kan man följa hur situationer, poser, sittställningar och interiörer upprepades av konstnärerna. Och Vermeer målade målade många olika personer i olika sysslor vid exakt samma fönster, omgivna av ungefär samma ting. De flesta han målade var kvinnor. Jag undrar om man kan förstå hans måleri som ett slags instruktiva manualer till vad den goda borgerliga kvinnan bör göra och kunna samt hur hon ska se ut och föra sig — ungefär som sekulära kyrkmålningar eller senare tiders Husmorsböcker.

Utställningen pågår bara några veckor till. Den är en typ av upplevelse man aldrig får på svenska konstnuséer: ambitionen, resurserna, kunskapen, viljan att både undersöka och förklara.