Hundra år av saklig redovisning

När Josef Stalin dog 1953 tändes hoppet bland tvångsarbetarna i Gulag. I lägret där Jakov Osetskij befann sig samlades fångarna till en minnesstund. Ur högtalarna hördes Tjajkovskijs sjätte symfoni. Redan efter ett par takter började Jakov gråta och sedan kunde han inte sluta. De andra fångarna sneglade förvånat på honom. Det här var väl en dag för glädje?

Men Jakov grät förstås över sitt eget förfelade liv. Hur alla de ivriga ambitioner han haft omintetgjorts. Hur hans fru Marusia, som han älskat så oerhört, hade svikit honom. Hur han lämnats ensam åt sitt öde.

Tjajkovskijs symfoni skrevs långt före oktoberrevolutionen, men blev ändå ett soundtrack till Sovjetunionen under festparadernas och avrättningsplatsernas tid. Långt efter systemets fall skriver Ljudmila Ulitskaja prisade och populära romaner om epokens människor. Medan Tjajkovskij bredde på med känslorna, skriver hon med återhållen saklighet.

Men just i det där ögonblicket, i det kylslagna lägret där Jakov står stödd på en krycka, och inte har många år kvar att leva, möts de båda temperamenten.

Hennes väldiga nya roman ”Jakobs stege” lider då, efter 650 sidor och ett tidsspann på mer än hundra år, mot sitt slut. För första gången känner jag mig allvarligt berörd. Jag vill helst gråta jag också. Men då lyfter Ulitskaja sitt uppfordrande finger: skärp dig, du ska inte känna, du ska registrera. För sådan är hennes estetik, hennes sätt att skriva. Att hennes koncentration på berättelsens sakliga yta, på själva skeendet, i just det här korta avsnittet ändå spricker kan bero på att hon grundat berättelsen i det egna familjearkivet och att det därför gör ont, även i henne.

Romanens egentliga mittpunkt är Nora med sitt bohemiska kärleksliv och framgångsrika arbete som teaterscenograf under 1900-talets sista årtionden. Marusia och den olyckliga Jakov är hennes farmor och farfar. ”Jakobs stege” fogar samman deras konstnärs- och outsidertillvaro. först i Kiev och sedan i Moskva.

Ulitskaja låter Marusias och Noras kvinnoliv fungera som varandras speglar. De springer med samma stafettpinne. De vill förena kvinnlig frigörelse, konstnärligt yrkesliv och sann kärlek.

Marusia och Jakov försökte under 1900-talets första decennier att leva ett modernt emanciperat liv i Ellen Keys anda. Marusia drömde om teaterlivet. Jakov om musiken. Men historiens hårda vind slet isär dem: krigen, revolutionen, kommunismen, terrorn, skräcken.

För Nora framstår deras ouppnåeliga utopi som en självklar realitet i 1970-talets Moskva. Hon är gift och har barn, men lever samtidigt i ett passionerat förhållande med en opålitlig regissör. De älskar och de samarbetar i olika teaterprojekt. Men alltid på hans villkor. Han kommer och går som han vill. Hon lever frigjort, har framgång som frilansande scenograf och är ändå innesluten i en föråldrad patriarkal ordning.

De båda kvinnornas liv är som en obruten text av socialt och biologiskt arv. Nora kallar deras frihetsbegär en defekt i släktens kvinnolinje. Vad är det som skapar detta sammanhang? Sent i livet börjar Nora uppmärksamma betydelsen av deras gemensamma judiska tillhörighet.

Männen verkar infångade i samma öde av underlig upprepning. Dom är samtidigt världsfrånvända och barnsligt närvarande i ett gränsland mellan autism och urspårad begåvning. Noras farfar Jakov förberedde alltid, ända in i det sista, stora bokprojekt som aldrig slutfördes eller ens påbörjades. Hennes egentliga man LItvia, som hon aldrig levt med, är avstängt fixerad vid datorernas inre liv. Och sonen Jurik vill spela jazzgitarr men dras in i heroinberoende. De fladdrar omkring som nervösa fjärilar. En enkel vindpust kan få dem att helt försvinna. De hör till, men är utanför.

”Jakobs stege” är ingen sedvanlig dissidentpräglad uppgörelse med livet i Sovjetunionen. Den totalitära ordningen avgjorde allt i Marusias och Jakovs misslyckade liv, men är märkligt frånvarande i Noras lyckliga. Sovjetkommunismens fall noteras inte. Noras konstnärsliv tillhör en annan zon.

Ulitskaja skriver med schvung. Sidorna och åren rullar förbi. Men trots alla dessa öden och hemligheter är romanen märkligt klanglös, som en konstlöst saklig redovisning av en familjs historia under 1900-talet. Det är Ulitskajas medvetna val. Det är så hon vill skriva. Det är som vackert tapetserade spånskivor. När jag knackar på dem hörs inget eko från andra sidan väggen. Mina knackningar blir stumma. Det är en litterär brist.

Jag förstår vad hon vill uppnå med sin berättarteknik. Jag älskar romanens gestalter. Jag ser de sammanbindande linjerna. Men vad hjälper det? Det är först när jag hör Tjajkovskij som hennes berättelse äntligen berör mig med sin fulla potential.

Per Wirtén

Ljudmila Ulitskaja: Jakobs stege

Översättning: Hans Björkegren.

Ersatz

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s