Marie-Hélène Lafons litterära landskap är Le Pen-landet, där de undanskuffade och överblivna har sina hemadresser. I ”Annonsen”, som kom på svenska för något år sedan, knöt hon samman rostbältet i norra Frankrike med avfolkningsbygderna i Centralmassivet. Den var anspråkslös men betydelsediger — och oförglömlig. En otippat lycklig roman.

Med ”De sista indianerna” är hon tillbaka på landsbygden, i en avvecklad gård där vägen tar slut. Två äldre syskon stirrar ut genom köksfönstret. De läser dagstidningen. Teven står på. Men världen de ser är inte längre deras. Euro? Entreprenörskap? Utan att de märkt det har allt där ute blivit obegripligt, ”hela den ofantliga formlösa värld som tog vid på andra sidan vägen och fortsatte bortom grannarna, den som inte upphörde, inte blev färdig, vars hjärta bultade och löpte amok morgon middag kväll”.

Den mänskliga dynamiken och lyskraften som utmärkte ”Annonsen” har ersatts av ett stillastående tungsinne som är påfrestande, även för läsaren. Minnen ältas. Inget händer.

Deras hem är en kyrkogård. Alla har försvunnit. De ordnar tiden efter dödsår. Rummen har stängts ett efter ett. Övergivna inväntar de slutet. I bakgrunden kastar ett ouppklarat sexmord oroande skuggor.

Lafons Le Pen-land är geografiskt, psykiskt och socialt. Syskonen bor inte långt från den lilla staden Vichy. Moderns upptagenhet av jorden och släkthistorien i en långsamt fallande klassresa berör gammal rasfilosofisk skräck för upplösta gränser mellan människor. Våldet är dolt, men nära. När Marie, den ena av dem, med viss avund betraktar de som bejakar samtidens rörliga myller känner hon sig i jämförelse ”som ett kryp” — underlägsen och förfelad. Hennes bror är arg. Hon är tyst.

Syskonens öde i det mörka huset inbjuder till övertydliga anspelningar. Marie-Hélène Lafon gör något annat. Med sköra trådar knypplar hon fram deras främlingskap. Hon bemöter Le Pen-landet med stilla ömhet.

Per Wirtén

Marie-Hélène Lafon: De sista indianerna.

Översättning: Anna Säflund-Orstadius.

Elisabeth Grate bokförlag