Nina Bouraouis nya roman ”Strändernas skönhet” är den klart mest lättillgängliga och enkla hon skrivit. Sedan en tid verkar hon vara på spaning efter delvis nya sätt att skriva roman. Hennes tidigare täta tillspetsade ambivalenta autofiktion var uttömd — tyckte jag och tydligen även hon. Den besvärliga ”Standard” som var en oväntad kritik av kapitalismen var det första steget. Även om hon nu är tillbaka i jagberättandets form fortsätter hon bort från känslan att skriva om sig själv.

Det är en underbart renskalad, men kanske lite väl enkel, berättelse om att bli dumpad av sin älskare, den häftiga krisen, sorgen och vägen vidare. Men även den har anspråk på samhällsskildring i betydelse motståndshandling mot den revolutionära islamismens terror och den nationella högerns politik.

Bouraouis språk, hennes stil, är helt unik och beroendeframkallande. Varje roman är intim, som att läsa ett långt brev från en vän. Jag har läst alla. Kommer fortsätta läsa de som kommer.

För några veckor sedan var hon på Kulturhusets berättarscen. Det var fullsatt, utsålt sedan månader, folk utan biljett köade för att kanske få plats ändå. Hennes läsare är sällsynt hängivna. Hon förstärkte känslan av en romantiker med kärleken som politisk handling och tanke. Jag tycker hon därmed klargjorde både styrkan och begränsningen i hennes författarskap. Hennes romaner kan ju ibland kännas en aning trånga. Hon förvånade mig med att tala mycket om Marguerite Duras betydelse för henne. Det finns likheter. Men Bouraouis har ju inget av Duras språkliga hårdhet, i sin stil är hon snarare en motpol. Jag hade blivit mindre förvånad om hon nämnt Virginia Woolf.