Jag hör på radion att moderaten Mats Johansson är död. Det gör mig nedstämd. Mats var en idépolitisk motståndare jag inte bara respekterade utan också tyckte om. Jag kände honom inte närmare, men vi träffades ändå då och då (ofta med långa mellanrum) och det var alltid lika roligt. Han tillhörde högerns framgångsrika generation då vinden vände i nyliberal riktning. Han gjorde Timbro till en framgångsrik rörelse man var tvungen att ha koll på. Timbro har visserligen vuxit sedan dess, men har aldrig blivit riktigt lika intressant. Men jag upplevde honom aldrig så avstängt arrogant som många andra blev under medvindsåren. Han verkade i stället genuint intresserad av vad vi på politikens andra planhalva tyckte och tänkte. Han var helt enkelt rolig att prata med. När den borgerliga regeringen ville slakta kulturtidskriftsstödet (eftersom de ansåg att det bara gick till vänstertidningar ingen läste) tog jag kontakt med Mats. Jag var då chefred på Arena och han satt i Riksdagen. Jag tror att det var han som bidrog till att stödet blev kvar. Jag kommer sakna honom.