Äntligen börjar det bli lite diskussion om de nya mynten. Min synskada är inte särskilt allvarlig (än), men jag har väldigt svårt att skilja mellan en- och två-kronorna. Jag klarar det om jag har båda liggande bredvid i handen. Men inte var och en för sig. De är alldeles för lika. På P1 Morgon i dag hörde jag en ansvarig från Riksbanken försöka svara på kritiken. Det kunde hon inte. Hon lät mest besvärad över alla hänsyn man behöver ta. ”De är ungefär lika stora, men de ser olika ut.” Men det är ju själva problemet. Personer som jag ser inte den skillnaden, eller har mycket svårt att göra det.

Det är enklare att läsa den amerikanska litterära tidskriften n+1 än att identifiera en tvåkrona. I senaste numret finns en lååång artikel om den radikalvänsteristiska tidskriften Endnotes. Jag har sett hänvisningar till den, men aldrig läst den. Den verkar avskräckande tjock, teoretisk och marxistisk. Men genomgången av Endnotes nummer är inspirerande. Den har reviderat några av marxismens huvudidéer, framför allt idén att arbetarklassen är den stora omvälvningens subjekt. I själva verket är det en krympande klass, skriver de — även med ett globalt perspektiv. Deras analys utgår från en idé som dök upp redan på 1960-talet, att vi bör förstå kapitalismens utveckling utifrån ett växande överskott av arbetskraft. Kapitalismens produktionsmaskineri behöver inte längre alla människor, arbetslösheten kommer växa med fortsatt teknikutveckling. Endnotes marxism är med andra ord något helt annat än den torftiga som utmärker Nina Björks bok om Rosa Luxemburg. Även om jag inte alls tillhör den yttersta vänstern, verkar Endnotes redaktion omfatta en grundsyn som även jag kan uppfatta som spännande. N+1:s hemsida är spärrad om man inte är prenumerant (bli det!) men här är ändå länken till artikeln. Klart läsvärd.