Stygga staten

Den berömda historikern Tony Judt avled 2010 i en nervsjukdom där musklerna långsamt slutade fungera, en efter en tills även andningen upphörde. Under sin sista tid dikterade han boken ”Illa far landet”. Den blev hans politiska testamente.

Han tyckte sig se hur nyliberalernas försök att krympa och montera ned staten höll på att vändas i en motsatt rörelse. Växande social otrygghet — arbetslöshet, osäkra anställningar, avregleringar, fortsatt globalisering — har inneburit att rädslan fått ny makt över oss. Och nu landar konsekvenserna, menade han.

Så här: ”Alla kommer att på nytt hänvisa till statens resurser. Man kommer att räkna med beskydd från politiska ledare och valda representanter; öppna samhällen kommer åter att sluta sig och friheten offras för ”säkerhet”. Valet kommer inte längre att stå mellan staten och marknaden utan mellan två sorters stat. Det är sålunda vår roll att återigen överväga vilken roll staten bör spela. Om inte vi gör det kommer andra att göra det.”

Jag har inte kunnat skaka av mig hans ord. År efter år har de legat och gnagt i bakhuvudet. Nu börjar jag på allvar förstå hur rätt han hade. Ska vi ha en stygg stat eller en hänsynsfull stat? Det känns som att vi med uppdriven hastighet närmar oss ett avgörande vägskäl.

Varje dag har radionyheterna olika larm från skräckens triangel: förort, terrorhot och kriminalitet. Jag kan inte längre hålla reda på alla nya repressiva utspel, lagförslag och kommittédirektiv om inlåsningar, övervakningar och kontroller. En del partiledare verkar ha släppt alla spärrar och socialdemokraterna har markerat en ”förflyttning”, från den svårrubbade arbetslösheten till den enklare kombon med militär, polis och gränskontroller. Stefan Löfven har aldrig sett så lycklig ut som när han tidigare i år fick åka pansarvagn på Gotland. Hans stora leende omslöt en hel tidsanda.

Det mest märkliga är att nästan inga ordentliga protester hörs. Har våldet från den revolutionära islamismen skrämt oss så långt in i tystnaden att vi lägger oss platt för staten? I sådant fall är friheten förlorad.

I vintras kom den oroande Amnestyrapporten ”Dangerously Disproportionate” om hur säkerhetspolitiken och jakten på möjliga terrorister grundligt förändrar Europas statsmakter. Amnesty beskrev det som ett paradigmskifte. Sedan 1945 har staten garanterat säkerheten så att människor kan åtnjuta sina rättigheter. Nu anser den i stället att människors rättigheter behöver begränsas för att säkerheten ska garanteras.

Mest oroande är det franska undantagstillståndet, som satt rättsprinciperna ur spel sedan attacken mot Charlie Hebdo i november 2015. Polisen har gjort tusentals och ofta brutala husrannsakningar (med terroristanknytna fynd i bara en procent av fallen), hundratals fransmän har satts i husarrester eller fått liknande frihetsbegränsningar — allt utan rättslig och demokratisk kontroll. Storbritannien har valt en annan väg och i stället stiftat nya lagar för omfattande övervakning och inlåsning. I flera länder definieras terrorism nu så oklart att även systemkritiska radikaler av annat slag kan svepas med när staten slår till.

Det exceptionella har börjat övergå till det nya normala, varnade Amnesty. I Sverige väckte deras rapport nästan ingen uppmärksamhet. Det borde den ha gjort.

För här håller kriget mot terrorismen, jakten på papperslösa och insatserna mot organiserad brottslighet på att smälta samman. Under det senaste året har en rad separata och ibland välgrundade problem, åtgärder och beskrivningar fogats ihop till en organisk helhet där ingen längre tycks veta var det ena börjar och det andra slutar. Brännpunkten där politiken sammanstrålar är däremot bländande skarp och avgränsad: i geografin som de 23 stadsdelar staten definierat som ”särskilt utsatta” och i befolkningen som de med migrantbakgrund, företrädesvis de med mörkare hudfärg. Det är inte svårt att även i Sverige börja ana det paradigmskifte Amnesty identifierade.

I en viktig artikel tolkade Kristina LIndquist (DN 12/6) frånvaron av protester — att ingen uppfattat Tony Judts uppmaning — som en följd av att de utpekade så tydligt begränsats till ”de andra”. De flesta uppfattar brännpunkten som avlägsen och berättigad. Den stygga staten är helt inriktad på en redan marginaliserad minoritet. Har vi inte sett det förut med förfärande resultat? Rättslöshet, steriliseringar, utvisningar, inlåsningar.

Irene Molina, som leder Institutet för bostadspolitisk forskning vid Uppsala universitet, har länge beskrivit utvecklingen i fattiga stadsdelar som en militarisering, där människor och platser bevakas av tungt utrustade poliser på ett sätt som saknar motsvarighet i landets historia. Under 1970-talet bemöttes oroligheter bland unga med den mjuka staten. Nu slår man i stället till med den hårda staten. I en tidigare artikel (Expressen 18/6) har jag uppmärksammat hur polisens stop and search — kroppsvisiteringar, id-kontroller och utfrågningar — verkar drabba alldeles för många utan egentlig orsak, men bara i så kallat invandrartäta stadsdelar. Nu kommer nya förslag om jourdomstolar och rörelsebegränsningar för unga som dömts för bagateller. Förslag på allmänna utegångsförbud för tonåringar har vädrats. Allt presenteras så vi ska förstå att detta i praktiken bara gäller vissa platser och människor — inte resten av landet.

Den rödgröna regeringen har målmedvetet lagt grunderna för ett deportationsmaskineri som även det saknar motsvarighet i landets historia. Anders Ygeman är orubblig att de papperslösa ska ut ur landet. Inget får stå i vägen. Det finns en uppenbar irritation att de inte bara är utvisningsbara, utan även rättighetsbärare genom internationella konventioner eller svensk lag och att frågan därför kräver en rättslig balansakt.

Det är anmärkningsvärt, och tidstypiskt, att Miljöpartiet som tidigare försvarat papperslösas rättigheter inte verkar ha några som helst invändningar mot det framväxande deportationsmaskineriet.

Polisen ska helt enkelt intensifiera jakten på papperslösa. Tidigare ”fredade zoner” runt skolor och läkarmottagningar ska avskaffas. Socialsekreterare ska lämna ut personuppgifter och Socialtjänstlagen köras över. Id-kontroller kommer bli vanligare (inte av svenskar med ljus hudfärg, bara av de med mörk). Polisen ska få rätt att ta fingeravtryck av barn de stoppat på gatan. Och de ska kunna göra slumpmässiga razzior på arbetsplatser (men bara i vissa utpekade branscher med låga löner och där många med så kallad invandrarbakgrund arbetar).

Regeringen lever i föreställningen att alla, förmodligen mellan tio- och tjugotusen, papperslösa ska kunna deporteras. Det är ett självbedrägeri som kan få lika förfärliga konsekvenser som ”kriget mot narkotikan” fick. Deportationsmaskineriets intellektuella grund är repressiv inskränkthet.

Men jakten på papperslösa kommer inte märkas i det välmående radhusområde där jag bor. Däremot i den fattiga stadsdelen någon kilometer därifrån. Det är meningen att jag ska förstå det. Budskapet har gått hem.

I sin rapport varnade Amnesty för så kallade förebyggande straff. I allt fler länder anser sig staten nu ha rätt att låsa in eller begränsa rörelsefriheten för människor som aldrig begått brott eller ens planerat något. Det är ett grundskott mot demokratins rättsuppfattning och det öppna samhället. Återigen är det kriget mot terrorismen och jakten på de papperslösa som leder staten i den farliga riktningen.

Det har sedan många år blivit allmänt accepterat att staten låser in de utvisningsbara i väntan på deportationen. I Sverige kallas anstalterna ”förvar” och de som placeras där har ökat kontinuerligt de senaste åren. Nu ska det också bli möjligt att spärra in dem på fängelser och i häkten, som redan sker i andra länder.

Kriminologen Mary Bosworth har länge följt hur brittiska ”förvar” utvecklats till en egen värld som egentligen saknar rättslig legitimitet. Inlåsningen fungerar i praktiken som bestraffning av människor som inte begått något brott. Ändå märks ingen legitimitetskris för systemet, skriver hon i forskarantologin ”The Borders of Punishment” (Oxford University Press). Varför inte, undrar hon. Hennes fråga dröjer sig obesvarad kvar.

Andra bidrag i samma antologi påpekar hur ökad inre gränskontroll fogas samman med brottsbekämpning. Polisens stop and search knyter samman dem i ett ofta oavsiktligt misstänkliggörande av alla invånare med mörkare hudfärg. En man född i Sverige berättade för mig hur polisen vid en sådan id-kontroll hånfullt frågade var han hade köpt sitt pass. Det är den stygga statens ansikte.

Frågan om fotboja på personer som aldrig begått brott — som nu ska utredas — är ett avgörande exempel. Oklarheten är stor om det är en insats i kriget mot terrorismen eller i jakten på papperslösa. När Gustav Fridolin försökte förklara sitt förslag i SR:s Lördagsintervju (22/4) var det som att dra locket av en mörk och iskall gårdsbrunn.

Att staten, efter rättslig prövning, ska kunna övervaka individer man misstänker kan begå allvarliga brott är en sak. Men ska staten också kunna bestraffa och frihetsberöva individer på samma grunder? I sådant fall har Amnestys paradigmskifte genomförts i Sverige, inte som en känsla att något håller på att förändras, utan som ett faktiskt politiskt beslut. Vill vi det?

Tony Judt avled innan eurokrisen slog till. Han slapp även uppleva IS försök att förvandla Europas storstäder till en krigszon. När jag läste hans bok för sju år sedan tyckte jag nog att den krassa uppriktigheten var överdrivet svartsynt: ”En stabil auktoritär regim är vida mer önskvärd för de flesta av dess medborgare än en demokratisk stat som drabbats av misslyckanden. [ … ] Då de globala hoten växer kommer ordningens popularitet bara att stiga.” Sommaren 2017 låter det mer nyktert än krasst.

Judt var socialdemokrat av skandinavisk modell. Han skulle ha gillat Stefan Löfven. Man kan faktiskt uppfatta hans slutsatser som en varningssignal riktad direkt till den svenska regeringen. Vilken slags stat vill ni egentligen ha?

Per Wirtén

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s