Ett litet lästips. Om man delar mitt intresse för föreställningen att människan är en individ och har ett ”äkta autentiskt jag” så är Peter Gärdenfors lilla bok Den svåra konsten att se sig själv (Natur och kultur) rolig att läsa. Den är enkel och har en öppet tilltal.

I boken The Crazy Swede, om oceanroddaren Anders Svedlund, skrev jag för en del år sedan om hur uppfattningen att människan är en individ håller på att blekna bort och kanske upplösas. Det är en märklig paradox: samtidigt som att individualismen är en stark överideologi, som håller alla i sin makt, håller den på att fransa ut i kanterna. Peter Gärdenfors går inte lika långt som jag gjorde. Men han ifrågasätter ändå idén om ett stabilt och fast jag. han uppfattar det i stället jaget som rörligt och i ständig omförhandling med oss själva, vilka vi vill vara och hur omvärlden vill uppfatta oss.

I avsnitten om hur bildkulturen och konsumtionssamhället ringar han in samma paradox som jag sökte i min bok. Han frigör narcissismen från individuppfattningen på ett enkelt och intressant vis. Tidigare sökte vi vårt åkta jag, det vi ofta formulerade som ”oss själva”, i det inre. Vi föreställde oss jaget som en punkt mitt i våra kroppar, långt därinne, som diamenterna i en djup gruva. Nu har jaget flyttats ut till vårt yttre. Jaget befinner sig på huden, i vprt utseende och delvis utanför vår kropp — i bilden av oss själva: lättflyktigt, enkelt att manipulera och svårt att fånga.

Gärdenfors rör sig över stora ytor. Den touchar frågorna lätt. Finns det verkligen en egen vilja? Om inte vad händer då med ansvaret? Vargår gränsen mellan människor, eller mellan människa och maskin? Han har en fin förmåga att fånga komplicerade sammanhang i enkla vinnande ord. Till exempel så här: ”Jaget befinner sig inte inom en individ och heller inte hos andra individer — det befinner sig mellan dem.”

Jag brukar formulera det som att uppfattningen av människan som en individuell ö — i Robinson Crusoes anda — har börjat övergå till att vi är vattnet mellan öarna.