Dö andras död

Lars Raattamaas första roman, med den nytestamentliga tunga titeln Dö andras död, är en stor hårig mammut som långsamt sätter sig i rörelse. Jag har hunnit dryft hälften och  berättelsen börjar klarna. Det måste vara höstens mest säregna svenska roman, med ett personligt uttryck som brädar de flesta. Han fick fina recensioner, men borde den här kolossen inte landat med ett mycket större bang i svensk kulturdebatt? Det är ju en berättelse som ställer frågor om kopplingen mellan geografi och makt, mellan upprorens historia och drömmarnas förskingring, övervakning och motstånd, om en nattlig resa genom Bromma med en gammal Alva Myrdal på jakt efter hennes hemliga arkiv i den berömda villan. Nej, radions kulturprogram föredrar att i stället älta nya oförargliga teveserier på HBO. Herre Gud va trött jag är på sånt.

Jag föredrar Raattamaa. och är inne i avsnittet  från Tornedalen. Snöstorm, spår efter gamla kommunister, de utopiska små husen, ”skrinen”, på en ö i älven, kärleken, otroheten och galenskapen.

Romanens Anti bor i Svanstein. När jag läste mindes jag ett besök där för 30 år sedan. Jag drack lankigt kyrkkaffe i församlingshuset, badade vedeldad bastu med kyrkoherden och någon av hans kollegor och åt sedan middag med tända stearinljus i prästgårdens matsal. Vi pratade om laestadianismen och om älvens oberäkneliga kraft. På natten kom en ohygglig höststorm och slog ut all elektricitet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s