För att socialismen ska ha en framtid måste den befria sig från sin historia, men utan att förlora sin förankring. Det är inte enkelt. Några har försökt utveckla en postmarxistisk socialism. Och under 2010-talet fick vänsterpopulismen ett uppsving som en annan möjlig utväg. Men många har gett upp. Finns det någon enda socialdemokratisk politiker som fortfarande kallar sig socialist?

Sedan strävar en del på i förhoppningar om en marxistisk renässans. Nina Björks bok om Rosa Luxemburg är ett sådant exempel. Men de har haft svårt att turnera utmaningar från andra rörelser, som de identitetspolitiska, antirasistiska och queerfeministiska. Socialister i den klassiska stilen har visserligen haft en del klargörande svar på varför världen ser ut som den gör, men varit rätt svarslösa om framtiden, om hur kapitalismen kan rubbas, om vad socialismen egentligen är.

Att den marxistiska socialismen inte längre äger hela vänstern är en frigörelse. Men en vänster utan meningsfulla socialistiska horisonter är samtidigt kraftlös.

Jag har väl gjort som de flesta och gett upp hela problemet. Men nyligen dök det, som så många andra gånger, upp en bok som fått mig att tvärvända. Den är tunn och koncentrerad. Helt i Anders Ehnmarks anda. Men skriven av en tysk filosof — Axel Honneth. Och med den torra titeln ”Die Idee des Sozialismus”, som i engelsk översättning blivit ”The Idea of Socialism. Towards a Renewal”.

Honneth är ingen nykomling. Han är chef för Frankfurtskolan, som är ursprunget till den så kallade kritiska teorin, och för flera år sedan översattes hans läsvärda bok om erkännandets politik, det vill säga identitetspolitik. Nu slår han fast att om socialismen ska ha en framtid, som han tror att den har, måste den vara postmarxistisk.

Socialismens ursprung var en vilja att helt enkelt göra samhället mer socialt och gemensamt. Det låter banalt, nästan intetsägande. Men får oanade och systemomvälvande konsekvenser, eftersom de ideologier vi nu är infångade av leder i rakt motsatt riktning.

Honneth återvänder till de första socialisterna, de som föregick Karl Marx och som marxister nedlåtande brukat vifta bort, och deras försök att förverkliga den franska revolutionens tre löften om frihet, jämlikhet och solidaritet. De förkastade den liberalt individualistiska och egocentriska frihetssynen, eftersom den gjorde jämlikheten svår och solidariteten omöjlig. I stället försökte de utveckla en social frihet, där individens frihet i stället erövras gemensamt i ett ömsesidigt och solidariskt beroende av varandra. Den ligger alltså inte inkapslad i de enskildas valfrihet, utan i de öppna utrymmena mellan människorna, i deras jämlika kommunikation, demokratiska livsstilar och kollektiva handlande. Det är genom den som revolutionens frihet, jämlikhet, solidaritet kan jämkas samman och röja väg för en allas frihet. Och det är där socialismen ska spåras.

Den franska revolutionen är på så vis fortfarande socialisternas ögonblick. Medan den ryska revolutionen innebar långsam ruin.

Men under 1800-talet adderades också en rad olyckliga tankefel som socialister sedan haft obegripligt svårt att frigöra sig från. Honneth pekar på tre avgörande. Upptagenheten med arbetet på fabriken som den enda brännpunkt där det befriande genombrottet kan ske. Uppfattningen att arbetarklassen har en exklusiv anknytning till socialistisk politik. Och hela den marxistiska historiesynen.

Mycket av det här har sagts tidigare. Men Honneth gör uppdateringen sällsynt lockande; teoretisk men inte obegriplig. Han söker inte den lilla sektens självsäkerhet, utan det stora flertalets lite oklara förhoppningar. Hans socialism är förenlig med den vänsterpopulism som vunnit framsteg med Bernie Sanders i USA och Podemos i Spanien. Hans bok känns som en lättnad. Den kan göra vem som helst till socialist, även mig.

Är människans emancipation, det vill säga frigörelse från underordnade beroendeförhållanden, verkligen förenlig med privata storföretag och kapitalistiska arbetsmarknader? Alla socialisters klara nej har länge dolt en växande osäkerhet. Hur gör man i stället? Under de senaste trettio åren (minst) har ingen kommit med några särskilt trovärdiga svar. Honneth föreslår därför ett historiskt arkiv över alla försök till ”socialisering nerifrån”, både de framgångsrika och de misslyckade. Och han förordar en återupptagen öppen experimentverksamhet, som den klassiska reformism socialdemokraterna lagt ned och varken behöver leda till storskaligt statligt ägande, femårsplaner eller marknadsekonomins undergång. Målet återfinns ju inte i hur ekonomin är organiserad, som socialister längre trott, utan i samhällets socialisering — i betydelsen att det blir mer gemensamt, demokratiskt och solidariskt — och i den sociala friheten.

Samtidigt kommer nu också en annan liten bok, ”Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld” av amerikanen Peter Frase. som tillhör kretsen runt den uppmärksammade vänstertidskriften The Jacobin. I en sammansmältning av science-fiction och samhällsvetenskap förordar han antingen en framtida postleninistisk kommunism av frihet och överflöd där arbetet genom automatisering förvandlats från nödvändighet till möjlighet ungefär som i Star Trek, eller en postmarxistisk socialism som genom ekologisk omställning tvingats till knapphet och solidaritet. Båda är humanistiska system, med olika slags barbarier som avskräckande alternativ.

Frase pamflett är inte särskilt bra, men ändå rolig att läsa. Han fullföljer nämligen den riktning mot framtiden som Honneth pekar ut som socialismens grundrörelse: experimentet, fantasin, glädjen att lösa problem och spaningen efter bättre liv. Båda böckerna är därför rensade från tillbakablickande bitterhet över historiska bakslag. De befriar socialismen från dess självnedhållning.

Axel Honneth: The Idea of Socialism. A Renewal. (Polity).

Peter Frase: Fyra framtider. Visioner om en postkapitalistisk värld.

(Översättning av Joel Nordqvist. Daidalos).