Nils Funckes passionerade försvar för Nordiska motståndsrörelsens rätt att demonstrera utanför Bokmässans entré var märkligt. Det bortsåg ju från den svåra huvudfrågan: hur staten bör förhålla sig till politiska våldsrörelser. Ska det öppna samhällets tolerans inte ha några gränser?

Mina invändningar mot NMR:s demonstrationstillstånd, och monter under Politikerveckan i Visby, grundar sig inte på att de är nazister. Inte heller på att de försvarar våld och revolution i sina tal. I sådana fall har Funcke rätt. Det ska finnas plats för demokratins fiender.

Men NMR är något annat. Jag uppfattar dem som en unik organisation i modern svensk historia.

Politiskt våld är inget nytt. Vem minns inte kravallerna under EU-mötet i Göteborg? AFA och olika rasistsekter har länge misshandlat varandra. Det har funnits — och finns — små slutna kretsar som planerar terror. De behöver övervakas och våldshandlingar hindras eller bestraffas. Det är inget konstigt.

NMR har tagit våldet ett steg längre. De framstår som en hierarkiskt välorganiserad liga som med strategisk målmedvetenhet använder politiskt våld för att avskaffa demokratin och så småningom kunna avrätta statsministern och andra i regeringen. Deras fängslade medlemmar har särskilda regler på landets anstalter.

Att som Funcke påminna om FNL-gruppernas kamp för att få demonstrera i fred från polisen är anmärkningsvärt missvisande. NMR bör i stället jämföras med Baader-Meinhofligan, våldsgrupperna i Italien på 1970-talet och IS. Det är möjligt att jag är överdrivet alarmistisk. Men för första gången någonsin märker jag att människor, i synnerhet journalister, är välmotiverat rädda.

Jag vill varken ha parti- eller demonstrationsförbud. Men bör inte staten markera fientlighet mot det målmedvetna våldet — inte bara mot handlingarna utan även mot själva organisationen? Att flytta deras demonstration till en mindre laddad plats är en enkel signal.

Per Wirtén