Hur många av Patrick Modianos små behändiga romaner har kommit ut nu? De bara fortsätter ticka ut. Jag läser alla. Senast på Grates bokförlag är Straffeftergift från 1988. Hundra sidor exakt.

Det är vanligt att Modianos författarskap beskrivs som ett pussel, där varje roman lägger en ny bit till författarens osäkra ungdom. Jag brukar inte hålla med. Hans romaner är större än så. Men för Straffeftergift stämmer beskrivningen. Den fångar något år i hans barndom, när brodern fortfarande levde och föräldrarna som vanligt var försvunna. De bor i en by utanför Paris (en förort), hos tre kvinnor med många hemlighetsfulla besökare. Naturligtvis går trådarna, som så ofta hos Modiano, tillbaka till den tyska ockupationen och den förfärliga Lauristonligan som samarbetade med Gestapo och handlade med stulen judisk egendom (och som hans judiska pappa verkar haft nåt slags förbindelse med).

Jag vet inte vad jag ska skriva om den här romanen annat än att den måste läsas av inbitna Modianoläsare. Den kompletterar den större berättelsen. För de som ännu inte fastnat i hans magiska nät finns nu en fantastisk ingång. Man kan nämligen läsa Straffeftergift som del tre i en trilogi. Man börjar med Lilla smycket, fortsätter med Nätternas gräs (de två uppfattar jag som hans bästa romaner) och så avsluta men med den här. De hakar i varandra på ett fint sätt. Där finns tre viktiga hörn i Modianos triangel: ockupationsåren, kolonialismens slutskede och hans egen biografi. Triangeln innesluter Paris hemliga geografi, den som bär minnen som landet helst vill utradera men alltid gör sig påminda.