Det har skrivits tusentals böcker om andra världskrigets utbrott. Hur kunde det hända, har alla undrat. På senare tid verkar intresset förflyttat sig till krigets slut. Den nya frågan är hur freden kunde bli så stark.

I Ian Burumas stilbildande bok var det inte längre 1939 som kallades Europas ”År noll”, utan fredsåret 1945. Elisabeth Åsbrink har i liknande anda skrivit om 1947.

Jag vet inte hur man ska förstå förändringen. Är det nya fredsintresset orsakat av rustningspolitikens återkomst? Eller av att den dubbla inbäddning av både kapitalismen och nationalismen som grundlades efter kriget är hotad, kanske redan uppriven?

Nu ansluter sig även historikern Yvonne Hirdman. Hon föreställer sig hur hennes mamma på helspänn — och med små ilskna utrop — följde den sista krigsmånaden genom rapporteringen i Dagens nyheter. Dramatiken var förtätad. Genom kartor kunde hon följa hur det tyska riket ströps. Den 15 april med rubriken ”Dödskampen”.

Greppet är enkelt, förvånansvärt spännande men också irriterande ofärdigt. Tänk om hon fortsatt och låtit Dagens nyheter vara mittpunkt i en större undersökning av hur krigsslutet silades genom det svenska samhällets tilltrasslade nerver: regeringssammanträden, dagböcker, förberedelser, oro, hopp.

Det Hirdman nu, i mindre skala, bärgar är journalistikens speciella blick. Nyhetsflödets skeende utan facit. Hur ska det gå? Varför detta galna tyska motstånd ända in till Berlins mitt? Hon hittar interiörer från stadens tunnelbana. På stora kartor markerades när stationerna föll, den ena efter den andra. i DN flimrade detaljer förbi som historikerna i efterhand sällan uppmärksammat. Hon söker i synnerhet de undanskuffade rapporterna om kvinnornas, mödrarnas och barnens öden i Berlin — och fångar samtidigt upp den pågående abortdebatten i Stockholm.

Den 18 april, på sidan sju, kom de första chockerande bilderna från Buchenwald. De välinformerade hade känt till utrotningspolitiken sedan hösten 1942 då Hugo Valentin uppmärksammat den. Men det här? Många förbjöd sina barn att titta. Landets nazister påstod nervöst att bilderna var arrangerade med utklädda norrmän.

I en smärtsam dagsvers skrev Alf Henrikson om den svenska våren: ”och lent kändes regnet mot min hand / medan barnen brann i Berlin”. Segerdagen spetsade till motstridiga känslor av glädje och skam. Hade det varit moraliskt rätt att stå utanför, att inte ens ingripa i grannländerna under slutskedet?

Boken vacklar mellan en om Sverige och en om krigsslutet, och saknar skarpare avsikt än själva berättelsen. Men den räddas av Hirdmans säregna litterära stil som hon förfinat genom en rad böcker. Jag vet inte hur den ska beskrivas — pigg? finurlig? beskäftig? Den är en röst.

Yvonne Hirdman: Lent kändes regnets fall mot min kind medan barnen brann i Berlin. (Ordfrpnt).