Terrorobalans

Kritiken mot polisen i Göteborg växer. De låter den nazistiska våldsligan NMR demonstrera både med och utan tillstånd mitt i stan. De förklarar att de inte kommer ingripa om ligan bryter mot lagen. Och de låter dem passera nära synagogan mitt under Yom Kippur-helgen.

I den nya boken ”Den ensamme terroristen?” sätts den uppkomna situationen in i ett större sammanhang, som förstärker känslan att något inne i själva rättsapparaten har gått allvarligt fel. Den är skriven av Heléne Lööw (expert på svensk nazism), Mattias Gardell (forskningsledare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet) och Michael Dahlberg–Grundberg (vid Centrum för polisforskning). Bokens strama karaktär förklaras av att den är gjord på uppdrag av Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. Den tillhör höstens viktigaste läsning.

Mattias Gardells bidrag om terrorismens ensamvargar kommer väcka störst uppmärksamhet, som en vidareutveckling av hans bok ”Raskrigaren”. Han undersöker nu de ensamma terrorister som lösgjort sig från både radikalnationalistiska och revolutionärt islamistiska grupper. Sverige har ju haft ovanligt många sådana: John Ausonius, Peter Mangs, Taimour Abdulwahab, Anton Lundin Pettersson och Rakhmat Akilov.

Gardells poäng är att ensamvargarna aldrig är ensamma, utan inbäddade i större politiska sammanhang och införstådda med vad som krävs för att nå det övergripande politiska målet. Ensamvargen har sedan 1980-talets slut utvecklats som genomtänkt strategi för revolutionär handling, först bland vita rasister i USA och så småningom även av revolutionära islamister, som han kallar våldsinriktade salafiter. Våldet ska stiga som en till synes spontant uppkommen dimma när förhållandena är gynnsamma (som nu när Sverige skakats av en våg av hög- och lågintensiv terrorverksamhet) och sedan dra sig tillbaka för tillfällig vila.

Vad författarna försöker förstå är hur samspelet mellan till exempel demonstranterna i Göteborg och själva terrorismen fungerar. Det är inte enkelt. Lööw jämför 1990-talets våldsvåg mot asylboenden med hur den återkom 2015 (dimmans rörelser) men då invävd i starkare politiska sammanhang. Hon identifierar en symbios mellan organiserad vilja och oorganiserade handlingar, som ett sätt att förstå hur ensamvargen fungerar som praktisk strategi. När SD:s riksdagsledamot Kent Ekeroth under terrorattentaten mot asylförläggningar hösten 2015 sade att ”Ni är den spjutspets vi behöver för att ta vårt land tillbaka. Vi är motståndsrörelsen”, så klargjordes våldets politiska sammanhang med sällsynt öppenhet. Orden var en tittlucka in i symbiosen.

Det är i ensamvargens skugga frågorna till rättsstaten nu behöver ställas. Hur ska den förhålla sig till den här juridiskt svårgripbara symbiosen? När det gäller IS, al-Qaida och den revolutionära islamismens våld har den diskussionen pågått rätt länge. Men i förhållande till de radikalnationalistiska rörelserna är den otroligt tafatt, och verkar nästan ha avbrutits helt efter 2001, trots att det är från det hållet det bevisligen största hotet från ensamvargar kommit i Sverige, både som rasistiska seriemördare och lågintensiv terrorism riktad mot asylboenden och religiösa samlingslokaler. Rättsapparaten har varit uppseendeväckande enögd, och som en följd därav även den offentliga debatten. Hoten från vita rasiströrelser har regelmässigt underskattats.

Mattias Gardells kritik av det här ”partiella seendet” — polisens, Säpos, åklagarmyndigheternas — är skarp och dessvärre också trovärdig. Han pekar bland annat på hur olika terrorhot bedöms, på polisens återkommande ovilja att undersöka det rasistiska våldets politiska sammanhang i enskilda fall och det allmänna motståndet att beskriva Ausonius, Mangs och Lundin Pettersson som terrorister. Men han visar också utifrån två snarlika fall hur förberedelser till terrordåd verkar bedömas olika i rättsapparatens alla led, beroende på vilken kant de kommer från — det vill säga lindrigare om de varit invirade i hakkors.

En fråga som inte berörs i boken är vilken roll Sverigedemokraterna spelar för detta ”partiella seende”. Fungerar de som våldets sambandslänkar in i rättsstaten — polisen, militären och olika kommunala organ? Har de påverkat statens bedömning av det radikalnationalistiska våldet och möjliggjort nazisters nyvunna obegränsade rätt till de offentliga rummen?

Det är sådana frågor som inramar NMR:s demonstrationstillstånd i Göteborg nästa lördag. Det är därför kritiken mot det är allvarlig.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s