Jag har haft så mycket jobb de senaste veckorna att jag inte hunnit sköta min blogg. Jag har till exempel inte hunnit skriva nåt ordentligt om de stora boutställningen Valllastaden i Linköping, trots att den är omskakande och skiljer sig från all stadsbebyggelse jag sett. Den är en slutgiltig gestaltning av den privata valfrihetens mänskliga atomisering. Inget hänger längre samman. Varje hus är en arkitekts och ett byggföretags egna lilla efterfest. Den som har råd att köpa får ett hus som inget annat. Vallastaden är som att hälla ut en twistpåse i en sandlåda. Ihopträngt, rörigt och staplat. Nej tack, så vill jag inte bo.

Och inte har jag hunnit säga nåt om ”The Square”. Men jag har tänkt på den en del sen jag såg den, mest för att förvånat notera att det inte finns nåt att tänka om den. Jag har aldrig gått så oberörd från en film av Ruben Östlundh. Någon i Sydsvenskan försökte dra igång en kritisk debatt om den. Men det föll på sin egen orimlighet. Ingen har väl nåt att säga om den? Det är en förnöjd liten film om eget ansvar och hur fel det kan gå trots att intentionerna är bra. Men gör den ont? Knappast. I går såg jag filmen om Björn Borg. trots att mitt tennisintresse är zero berörde den mig på helt annat sätt än ”The Square”.

I lördags fångades jag av speedway VM-deltävlingen på Friends i Stockholm. Domarens dåliga starter var mer pinsamma än någon enda scen i ”The Square”. Speedway är ändå speedway och nu har Fredrik Lindgren dessutom häng på VM-medalj.