Jag är ganska okunnig om den katalanska frågan. Men det tillspetsade läget ger mig rysningar av obehag. Det påminner om inledningen av det jugoslaviska inbördeskriget. Och jag tycker de politiska ledarna ligger på samma låga nivå; en ny Milosevic i Madrid och en ny Tudjman i Barcelona. Skillnaden är att Spanien ligger inbäddat i EU. Det kan vara avgörande, men ingen vet.

Det spanska högerregeringens politik har varit helt omdömeslös. Först rev man upp den gamla socialistregeringens kompromiss med katalanerna, sedan den benhårda oviljan att föra dialog och nu våldet mot folkomröstningen.

Men jag vägrar romantisera den katalanska nationalismen. Den fyller mig med starka känslor av politiskt obehag. Verkar ha mycket mörkare undertoner än den skotska rörelsen att lämna UK. Helt enkelt gammalt klassiskt nationalistiskt svärmeri. De driver en fråga men förmodligen inte haft befolkningsmajoriteten på sin sida. Före det spanska våldet hade nationalisterna antagligen inte vunnit en folkomröstning, eller vunnit mycket knappt. De agerar medvetet för att skapa konflikt och på så vis väcka ”den slumrande nationalismen” på gammalt farligt manér — som i Jugoslavien. Och Madrid har ju rätt att folkomröstningen var olaglig. Det ursäktar verkligen inte högerregeringens uppträdande. Men jag har svårt att se tillräckliga orsaker för att bryta mot lagen ijust det här fallet, just nu.

Resten av Europa måste ingripa. Ansvaret vilar tungt på kontinentens konservativa och kristdemokratiska politiker, som Juncker, Merkel och kanske Varadkar (på Irland). Det är dom som i första hand kan tala med regeringen i Madrid — och den regionala i Katalonien. Madrid får under inga villkor använda våld när den katalanska regionen utropar sin självständighet.