Det krävs mer än berättelser för ett kosmopolitiskt Sverige

Jag har åkt pendeltåg genom Storstockholms förorter under hela mitt vuxna liv. När jag började var vagnarna ett hav av vita människor. I dag innesluter de hela världen. En eftermiddag på väg till Huddinge kan jag höra ett myller av olika språk. Pendlarna talar franska, polska, arabiska, kinesiska, wolof och annat. Det är egentligen en fantastisk tillspetsning av hur Sverige förvandlats. En del är på väg till arbetet som kirurger på Huddinge sjukhus, några till ett skift i kassorna på Ica Maxi, andra kämpar för att få ett jobb.

Men i varje vagn sitter också några längst ner i hörnet och stirrar surt ut genom fönstret. Det är de som inte längre vill vara med i Sverige. De säger att de inte ”känner igen sig i sitt eget land” och nickar menande mot de andra i vagnen.

Det hjälper inte att jag försöker förklara att min upplevelse är helt annorlunda än deras, att jag känner trygghet när det mångkulturella myllret löser upp gamla gränser mellan den egna staden och den stora världen, att de i vagnarna visserligen har radikalt olika tolkningar av livets villkor, men uppenbarligen ändå kan komma överens, bara de ger varandra lite utrymme.

De positiva rapporter som kommer från forskare verkar inte heller rubba deras fientlighet. Invandringen har inte orsakat högre arbetslöshet, försämrat statsfinanserna i OECD:s medlemsländer eller pressat ner lönenivåerna (mer än möjligen små justeringar av de allra lägsta). Att svensk ekonomi under 2017 överträffar alla tillväxtprognoser har många orsaker, men den stora flyktinginvandringen för två år sedan är en av dem. I boken ”Flyktingkrisen och den svenska modellen” drar de båda LO-utredarna Anders Nilsson och Örjan Nyström slutsatsen att svensk välfärd har varit och kommer fortsätta vara beroende av hög invandring.

Inga sakliga argument eller berättelser om fungerande mångkultur verkar bita på de sura som kurar i hörnen. Vad är det som hindrar dem att känna en gemenskap, ett vi, med de andra?

 

Min första längre vistelse i USA, i mitten av 1990-talet, var en daglig kulturchock. Mina försök att förstå amerikanskt samhällsliv kastade samtidigt ett klargörande ljus över de konflikter invandringen utlöste i Europa.

Under en improviserad barbecue utanför radhusen där vi bodde i Durham, North Carolina, träffade jag en kinesisk läkare. Han berättade hur familjen först emigrerat till Amsterdam men efter en tid insett att de aldrig skulle bli accepterade som nederländare, utan tvingas leva som främlingar och ”invandrare”. De flyttade i stället till USA och uppfattade sig nu, trots tafflig engelska, som helt naturaliserade amerikaner. Vilken skillnad mot Europa, sade han och tittade undrande på mig. Varför är det så? Hans fråga har dröjt sig kvar.

Man ska inte idealisera USA:s historia som invandrarland. Urbefolkningen utplånades, afrikanerna tvingades dit som slavar och assimileringskraven har ibland varit intoleranta. Men skillnaden mot Europa är ändå märkbar. En tillåtande öppenhet för invandrades språk, gemenskaper och kulturer är inkodat i landets DNA, där den samsas med en till synes orubblig vit rasism — den amerikanska paradoxen.

I USA upptäckte jag de praktiska skillnaderna mellan en stat som rymmer många olika folk och den europeiska nationalstaten som vilar på idealet ”ett folk, ett land”. Jag blev antinationalist.

 

Socialantropologen Ernest Gellners undersökningar av europeisk nationalism har haft bestående betydelse. Som judisk centraleuropé var frågan om hans nationstillhörighet både farlig och existentiell: vem är jag, vilken sida ska jag välja, hur blir jag sorterad? Den hade tvingat fram flykt, exil och hemlöshet för hela hans familj.

I sin sista bok ”Nationalism” från 1995 skrev han att: ”Nationalismen är en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i samhället”. Målet var att skapa likhetstecken mellan staten och ett specifikt folk. Han noterade hur snabbt principen slog igenom. Den fick sitt genombrott med gränsdragningarna efter första världskriget och var naturliggjord på 1950-talet. Européerna trodde plötsligt att nationalstaten var det enda möjliga sättet att ordna ett land. För olika minoriteter blev konsekvenserna grymma. I bakgrunden vilade rasfilosofins mäktiga föreställning att folkslag ska separeras och aldrig blandas. Nationalstaten blev rasfilosofins politiska form.

Gellner ogillade visserligen nationalismen, men drog ändå slutsatsen att den var ofrånkomlig genom att fylla en viktig funktion. När industrialismen, sekulariseringen och demokratin löste upp gamla fasta hierarkier blev folk- och rasgemenskapen ett nytt sätt att kitta samman staten och samhället — att skapa lojalitet. i Sverige fick försöket enormt genomslag som ”folkhemmet”. Nationalstaten har sedan dess blivit en europeisk järnbur, ett hem med väldig dragningskraft.

Men verklighetens villkor förändras. Arbetslivet internationaliseras. Europas tidigare suveräna nationalstater har inordnats som medlemsländer i en politisk union. Den fria rörligheten och invandringen har för alltid förvandlat kontinentens storstäder till ett myller av sammanblandade språk, religioner, kulturer och folk. Man kan visserligen förespråka en hård assimileringspolitik — nationalstatens förutsättning — men inte längre genomföra den utan massiva övergrepp. Sverige och andra länder i Europa har passerat en avgörande punkt. Nationalismen fyller inte längre den viktiga funktion som Gellner identifierade. Den har i stället blivit ett hinder för fungerande samhällsliv.

Men nationalstaten dröjer ändå kvar i vår föreställningsvärld och i de politiska institutionerna. Den är den europeiska krisens nervcentrum. Den är barriären mot ett nytt slags gemenskap, det kanske bräckliga men ändå möjliga vi:et i min pendeltågsvagn.

 

Den amerikanska modellen pekar på en väg ut ur krisen genom möjligheten av en stat som definieras av politiska ideal i stället för nationstillhörighet. I ett europeiskt sammanhang har den tyska rättsfilosofen Jürgen Habermas formulerat det som en ”konstitutionell patriotism” där landets invånare förenas av lojalitet till en demokratisk rättsstat. Man kan kalla det för en kosmopolitisk stat.

Habermas synsätt har fått stort genomslag, men för det mesta förkastats som orealistiskt. Rättsstaten anses inte kunna framkalla samma starka solidaritet som den nationella kulturen, språket och etniciteten gjort. Jag är inte säker på att invändningen längre håller. Europa befinner sig i den mest politiserade epoken i mänsklighetens historia. Politiken är närvarande överallt: som nyhetsjournalistik, spektakel, filosofi, moral och verktyg för planetär överlevnad. Den framkallar starka mellanmänskliga identiteter. När europeiska politiker försöker motivera unga soldater till krig i avlägsna länder har gammal retorik om nationell ära till exempel ersatts av politiska värderingar som anses universella: rättigheter, frihet, demokrati.

Den kosmopolitiska statens princip är enkel att förklara, men svår att förverkliga: alla som bor i Sverige är svenskar, samtidigt som var och en har rätt att definiera sin egen identitet. Svenskar kan vara på många olika sätt, men är förenade av en politisk gemenskap. Den amerikanska principen behöver på så vis översättas till europeiska förhållanden. Hur kommer man närmare ett sådant mål?

Att stärka medborgarskapets värde är ett populärt svar. Man menar att den etniska eller kulturella tillhörighetens betydelse för svenskheten på så vis kan suddas ut. Tröskeln för att få medborgarskap behöver därför bli tydligare, till exempel genom olika slags tester och tentor. Det låter lockande. Det är ju ett inslag i den amerikanska modellen. Men fungerar det verkligen i Europa? Har inte verkligheten hunnit trassla till den traditionella medborgarskapstanken så mycket att den blivit föråldrad?.

De flesta har nu två medborgarskap (ett svenskt och ett i EU), många har ytterligare ett (kanske i USA, Israel eller Turkiet). Och det är inte längre givet att den som invandrat vill bli medborgare. Många arbetar, betalar skatt och skjutsar sina barn till förskolor och fotbollsträningar men väljer ändå, av olika anledningar, att leva med bara uppehållstillstånd. En växande grupp invånare är papperslösa som arbetar hårt, klamrar sig kvar så fingrarna blöder men utan minsta chans att bli erkända. Andra är EU-medborgare som bor här några år — som ofta blir fler än de tänkt — för att sedan flytta vidare.

Jag tror att medborgarskapet behöver tänkas om, öppnas upp och verklighetsanpassas. I Sverige började man utveckla ett sådant synsätt under 1900-talets sista årtionden, inspirerade av den så kallade bosättningsprincipen. Ambitionen var att alla som bodde i Sverige skulle ha liknande rättigheter och skyldigheter oavsett formell medborgarstatus. Man vidgade rösträtten, anpassade arbetsrätten och tillät dubbelt medborgarskap. Att återuppta det utvecklingsspåret känns mer modernt än ivrandet att höja medborgarskapets värde.

De med uppehållstillstånd kan rösta i kommunalvalen, men varför inte vidga rätten till att gälla även riksdagsvalen? Bör inte alla barn som föds i Sverige, oavsett föräldrarnas status, erbjudas medborgarskap som man gör i USA? Visst är det rimligt att papperslösa inte bara är utvisningsbara utan också blir starkare rättighetsbärare, och får möjliga vägar till uppehållstillstånd, åtminstone för sina barn?

För att förändra uppfattningar om vem som är svensk behöver de institutioner som reglerar tillhörigheten utvecklas. Våra föreställningar påverkas av vad staten gör och lagarna säger. Det räcker inte att bara skapa starka berättelser om ”det nya Sverige”. För att knuffa staten vidare mot en mer kosmopolitisk karaktär behövs reformer.

Det är lätt att fördystras av de nationalistiska och konservativa opinionsvindarna. Gränser stängs, asylpolitiken slaktas, mångkulturell politik demoniseras, moskéer och synagogor skändas. Men bakslagen är samtidigt en uppfordrande påminnelse om att nationalismen och nationalstaten inte bleknar bort av sig självt. Människornas i pendeltåget behöver en politisk form.

Per Wirtén

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s