Brexit kommer säkert lösa sig. Det är egentligen bara en delfråga som är skrämmande: Nordirland. Hur gränsen mellan Nordirland och republiken Irland ska gestaltas är dels teknikst svår, men framför allt dras den rakt genom ett politiskt minfält, om det görs fel kan den gamla väpnade konflikten blossa upp igen.

I NY Review of Books hittade jag en läsvärd artikel av Fintan O’Toole, kolumnist i Irish Times. Den har flera intressanta avsnitt. För det första hade jag ingen aning om att det katolskt präglade Irland valt en premiärminister, mitten-höger, som är gay och har s.k. invandrarbakgrund: Leo Varadkar. O’Toole använder honom som exempel på hur irländsk nationalism förändrats. För det andra är hans skildring av hur konflikten kunde lösas upp en viktigt påminnelse. Både Storbritannien och Irland avstod formella anspråk på Nordirland. Territoriet gjordes så att säga tomt eller neutralt. Det tillsammans med medlemskap i EU var de nödvändiga förutsättningarna för att hitta en fungerande lösning. För det tredje noterar han på ett intressant vis att Brexit inte drevs av en brittisk nationalism, men av en specifikt engelsk nationalism — den som i länge varit oartikulerad i UK. Vid gränsen möts nu en flytande irländsk nationalism en hård engelsk. Det kan gå illa.