Ett nytt Sverige

I en ny bok minns Torbjörn Elensky hur han fascinerades av lysknappen i sitt pojkrum. Han försökte förgäves hitta den exakta brytpunkten där taklampan varken var tänd eller släckt. Han ville balansera på gränsen. Jag gjorde precis samma sak. Under någon mikrosekund kunde det uppstå ett dovt surrande ljud. Det måste vara den fritt framrusande elektriciteten, tänkte jag och släppte förskräckt knappen.

Människor har antagligen alltid dragits till gränszoner. Men på senare tid har vi blivit anmärkningsvärt upptagna av dem: de som bestämmer våra kön, kroppar, upplevelser av identitet och kulturella gemenskaper — ja, de som svarar på frågorna om vilka jag, du och vi är.

Gränsen som fenomen har börjat ifrågasättas med ett nytt slags djup och intensitet. Varför ska det nödvändigtvis finnas ett entydigt utanför och innanför? Kan man acceptera att linjer i landskap och vatten ska ha makt att döda de som försöker korsa dem? Fler och fler söker sig mot ljusknappens mellanläge. Men där kan man sällan stanna.

Konservativa hävdar att gränser är bestämda av naturen eller Gud och därför fasta. Kulturradikaler påstår i stället att ingen gräns kan accepteras om den inte först prövats i öppen debatt. Konflikten är polariserad, samtidigt filosofisk, existentiell och dagspolitisk.

I de här tilltrasslade minfälten är Torbjörn Elenskys bok ”Gränser” ett sällsynt sympatiskt inlägg. Den bekräftar hur viktiga och svåra gränsfrågorna är. Alla tycks ju vara i ett läge av omförhandling — samtidigt. Han skriver i samtalsinriktad essästil med vidsträckta omvägar till slutsatser som för det mesta är försiktiga.

Men i avsnitten om migration och nationalism blir hans tilltal upphettat och kategoriskt. Han påstår att kritiken av gränspolitiken och nationalstaten leder till att staten avskaffas. Jag känner inte igen mig. I stället ser jag engagerade aktivister och forskare som försöker lösa en svår konflikt mellan global migration och ohållbara gränssystem för att hitta politiska modeller som fungerar lite bättre. Invandringen kan säkert begränsas (om man vill) men aldrig stoppas. Både forskare och FN:s utvecklingsorgan UNDP har också dragit slutsatsen att alla inblandade parter vinner med rätt politik: utvandrarländer, invandrarregioner och mest migranterna själva.

EU har förvandlat Sverige till ett medlemsland i en politisk union. Och invandringen har gjort att landet inte utmärks av någon särskilt enhetlig kultur eller ett nationellt präglat folk. De inre och yttre gränserna har flyttats. De börjar få annan karaktär. Sverige är helt enkelt inte längre en nationalstat i ordets egentliga mening. Det har ganska hastigt blivit ett annat slags land. Det innebär inte att staten försvagas, men att den behöver omformas.

Vi står där och mixtrar med lysknappen. Ännu djupt osäkra. Jag tror inte som Elensky att det avgörande för en stats hållbarhet är ett gemensamt kulturellt minne, utan i stället en förenande politisk idé om demokrati och vad vi vill bli. Ytterst är även det en fråga om gränser.

Per Wirtén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s