Andrzej Stasiuk väljer alltid dammiga småvägar under sina rastlösa bilresor genom östra Polen. Han lyssnar på den reaktionära och katolska Radio Maria.

”Det som finns får inte sin mening förrän det har blivit förflutet”, skriver han och spanar över det ärrade landskapet. På nätterna hemsöks de övergivna byarna av gamla spöken: de fördrivna, de mördade, de bortglömda. Först kom nazismen, sedan kommunismen och nu kapitalismen. Han fingrar på ruinerna.

Hegel skrev att världshistoriens ande rör sig mot väster, alltid mot väster. Stasiuk beger sig därför i motsatt riktning. ”Östern” är en reseskildring, men egentligen en meditation över minnen och det förflutnas skuggor. Han har genom en rad böcker utvecklat en europeisk blues. Europa sett från Karpaternas oansenliga småstäder, ödsliga vägar och tilltufsade människor. Tilltalet är säreget och enastående, tungsinnet vidsträckt.

Den som har Lana Del Rey i hörlurarna kommer älska Andrzej Stasiuk. Den som föredrar Taylor Swift kommer avsky honom.

I den oförglömliga genombrottsromanen ”Taksim” följde han två polacker i en bucklig skåpbil mellan bymarknader längs östra Europas gränser. Nu är det hans egna minnen som gäller. Han besöker sin mamma i Warszawas förorter och drömmer om barndomen hos äldre släktingar vid floden Bug. De ryska teveprogrammen. Kolchosernas butiker. Dofterna. Han försöker få korn på den försvunna kommunismen.

Ju längre österut han reser längs de spruckna landsortsvägarna — Ural, Sibirien, Kina — desto sämre blir fingertoppskänslan. Dysterheten övergår till jargong. Men ändå: vilken suggestionsförmåga, vilken stilistisk triumf.

”Östern” vibrerar av en förlusternas romantik, alltid förbunden med landskapen, husen och en platsens politik. Stråken av antimodern konservatism är starka, men av annat slag än den polska regeringens chauvinism. Stasiuks hemland är de tomma rummen som de fördrivna lämnat efter sig.

Andrzej Stasiuk: Östern.

Översättning: Tomas Håkansson

Ersatz