Motståndsrapport

Förra veckan skrevs en hel del om Trumps första år. Nu har han ju inte varit president i ett år ännu, men det var ett år sedan han vann valet. Hur som helst. Det mest intressanta jag läst kommer naturligtvis från Michael Tomasky i New York Review.

Jag träffade Michael Tomasky i Washington på förmiddagen efter den förfärliga valnatten. Jag ledde en ambitiös studieresa till USA och hade lyckats övertala honom att göra en eftervalsanalys. Han är USA:s bästa politiska skribent så jag var enormt glad. Två gara innan hade vi en kort mejlkontakt för att bekräfta tid och plats. Hans svar var kort: Om Trump vinner skjuter jag mig. Men förhoppningsvis ses vi.

Han kom trots allt. Otroligt deprimerad. det var som att träffa en person som förlorat en nära anhörig. han kunde knappt prata. Hela hans kropp utstrålade djup sorg. Han är uppvuxen i West Virginia, och jag tror hans far var gruvarbetare.

Hans artikel försöker utvärdera demokraternas motstånd mot Trump: The Resistance So Far. Dels den starka gräsrotsrörelsen, främst kvinnorörelsens återkomst och det spännande fenomenet The Indivisible som nu finns med lokalgrupper över hela landet. Dels om hur själva partiet reagerat, och det är verkligen intressant. Han beskriver ett samspel mellan rörelserna och partiet:

”All this activity has made Democrats in Congress begin to do something they haven’t done for many years: respond to pressure from the left. Ever since Ronald Reagan’s defeat of Walter Mondale in 1984 and the rise of the Democratic Leadership Council the next year, Washington Democrats have feared being seen as too liberal. Now, they’re more likely to fear being seen as not liberal enough.”

Bernie Sanders roll i processen uppfattar jag som tvetydig. Den som tror att han kan vinna ett val har fel. Möjligen kan han snubbla in i Vita huset, som Trump i praktiken gjorde. Men jag tvivlar. Ett race mellan honom och Trump skulle ofelbart framkalla en tredje oberoende mittenkandidat — och därmed förmodligen säkra en andra seger för Trump. Tomasky noterar lite syrligt att Sanders nu driver policy-utvecklingen i ett parti som han samtidigt vägrar ansluta sig till. Problemet är att demokraterna fortfarande saknar en stark kandidat mot Trump. Tomasky nämner några, men ingen har riktigt klivit fram. Och håller de måttet? Han är pessimistisk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s