För en tid sedan skrev jag om Torbjörn Elenskys bok ”Gränser” i Sydsvenskan. Artikeln finns längre ner på bloggen under rubriken ”Ett nytt land”. Hans bok är sympatisk även om jag har många invändningar och knappast delar själva grundsynen.

Men i en viktig fråga spårar Elensky ut fullständigt. I Sydsvenskan valde jag att inte ta upp det (det fanns inte plats och jag ville där uppmärksamma andra aspekter av hans bok. jag valde att spara det till bloggen). Det gäller hur han uttryckligen ställer de som ansluter sig tll terroriströrelser som IS och/eller begått grova brott utanför mänskligheten. Ja, ni läser rätt. Han förnekar att de har människovärde. Jag har sett antydningar till det i artiklar om IS han skrivit i dagspressen. Sånt kan hända när man är förbannad och skriver hårt. Men här gör han det med många ord i en eftertänksam och noga övervägd bok. Det är allvarligt.

Så här:

”En terrorist kan gott dödas, med samma lätthet som den själv tar livet av folk för sin övertygelses skull. Jag räknar personligen absolut inte dem som frivilligt ansluter sig till IS som medmänniskor med samma värde som alla andra.”

”Detsamma gäller vissa brottslingar, de som begår fruktansvärda sadistiska mord, seriemord, gör sig skyldiga till pedofili eller annat som är så grovt att de knappast kan sägas tillhöra mänskligheten längre.”

Så där fortsätter han sedan på sidorna 84 0ch 85 i boken. Han företräder den urgamla hämndlinjen där vissa människor görs rättslösa. Han förespråkar även preventivt dödligt våld mot dem (längst ner på sid 85). Rättssamhällets regler ska därmed bara omfatta vissa och inte alla. Han ställer sig utanför hela den rättssyn som präglar EU: att man säger nej till dödsstraff, utomrättsliga avrättningar och att varje människa som anklagas för brott har rätt till en rättssäker rättegång — oavsett brottets art.

Det är som att Elensky inte förstått Nürnbergrättegångarnas oerhört omvälvande innebörd: att även nazister, de som planerat och genomfört Förintelsen, hade ett människovärde som gav dem rätten till en rättegång. De avrättades inte på plats, de greps, åtalades och dömdes om brott kunde bevisas. Det är också med det målet nazistiska förbrytare jagats i årtionden: för att ställas inför domstol.

Samma eller liknande principer har man de senaste decennierna försökt tillämpa även efter andra övergrepp, t ex Rwanda, Syd- och Centralamerika och Kambodja. Inte alltid framgångsrikt. Men rättsstatens ambitioner har ändå präglat processerna. Det vill Elensky överge. Han är inte ensam. Den revolutionära islamismen har utlöst liknande värderingar över hela Europa. Men få på det anständiga mittfältet har uttryckt dem lika tydligt som Elensky. Det är viktigt att enkelt säga: Han har fel. I ett demokratiskt rättssamhälle ska ingen kunna ställas utanför mänskligheten. Den gränsdragningen har de civilisatoriska framstegen avskaffat. Utomrättsliga avrättningar är ett brott.

Den starkaste skyddsvallen mot totalitära våldsrörelser är just de rättsstatliga och demokratiska principer de angriper med sådan frenesi. Jag förstår inte varför Elensky inte förstår det.