1970 reste Joan Didion och hennes man planlöst i Södern — The Deep South. Tanken var att skriva ett långt reportage. Men det blev bara några anteckningsböcker med noterinar och iaktagelser. För något år sedan fogade hon till sist samman dem till en text. Nu finns den på svenska i den blygsamma boken Anteckningar. Jag blir svag i knävecken när jag läser den. Didion skrapar ihop lite rester som legat i skrivbordslådan och utklassar alla andra som jobbat år med sina essäer. Vilken stilist. Vilken författare.

I konventionell mening är ”reportaget” rätt meningslöst. Man lär sig inget väsentligt om läget i  Södern 1970, några år efter de stora striderna. Man lär sig inget alls om läget i Södern i dag. Men jag läser och njuter av varje mening. Det är tryckande sommarhetta. Åskväder vid horisonten. Ormar i buskagen — alltid ormar hos Didion. Nätterna är högljudda med trädgrodor och cikador. Och dagarna driver fram som en redlös eka på stillastående dyigt flodvatten. Jag älskar Södern, mer än Didion gjorde.

De besökte stillastående solstekta hålor, där hon silar sina fördomar om Södern genom det skoningslösa solljuset. ”Jag minns när jag beställde iskaffe på ett sådant ställe. Servitrisen frågade hur man gjorde det. ‘På samma sätt som man gör iste’, svarade jag. Hon tittade uttryckslöst på mig. ‘I en kopp te?’ undrade hon.” Tänk att kunna skriva så snyggt. Det i sådana ögonblick jag känner hur det svajar i knävecken.

Jag reste en liknande rutt med min familj sommaren 1995. Samma underbara stillastående fuktmättade värme. Det hade gått 25 år sedan Dision reste där. Södern var helt annorlunda, men ändå så likt. Vi reste genom samma städer: Biloxi, New Orleans, Oxford, Baton Rouge, Clarksdale. Och vi hade bott hela vårterminen i Durham, North Carolina, där Joan Didion tillbringat besöksveckor hos sin pappa som var förlagd dit under kriget.

Jag minns en förmiddag på den kletiga stranden i Biloxi. Luften pixlade sig av värmen över havet. Besöket i den lilla staden perforerades av synintryck som var flashbacks tillbaka till gamla filmer och fotografier från The Old South. Men just den här förmiddagen var det den nya fattigdomens symbol som anlände utifrån havet. Det var som en hägring långt ute på den helt stillastående havsytan. Men när kolossen långsamt bogserades mot stadens pir såg jag att det var ett flytande casino.