Den röda provokationen

Mäster Samuelsgatan rymmer flera epoker av arkitektur och stadsplanering. Jag går ofta den gatan. Ja, den är min favorit i gammelstaden. I synnerhet bron över Sveavägen som är samtidigt ful och fantastisk. När mörkret lagt sig under vinterhalvåret öppnar sig ljuset från bron: Kulturhusets strålande fasad, upplyst inifrån som ett palats med bal varje kväll. Och nu också Edvin Öhrströms gamla glaspinne, som äntligen fått den färg han drömde om. Just nu lyser den spektakulärt röd. Det är en sensation. Äntligen har Stockholm fått ett inslag i staden som inte försöker se ut som allt annat i alla medelstora metropolers likriktade stadskärnor. Jag antar att ängsliga stockholmare förfasas. Glaspelaren är ett häftigt statement mot hela den borgerliga slätstrukenhet som lagt sig över Sverige de senaste årtiondena, mot Reinfeldtandans strävan efter medelmåttighet och skräck att vilja överglänsa, provocera och befria — ja, mot hela Filippa K-estetiken. Den röda pinnen är oförblommerat briljant och vulgär. En fyr i vintermörkret. Ett långfinger mot fantasilösheten. En stillsam signal för karnevaliskt uppror. Ett utropstecken för #MeToo. Jag drömmer om att stå på bron och kasta självlysande rockringar mot pinnen. Med lite tur kanske några kan träffa rätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s