Efter attackerna mot Bataclan och andra platser i Paris förklarade Frankrikes president att landet befann sig i krig. Det lät dramatiskt, men var en rimlig slutsats. Under tolv månader dödades 230 fransmän av revolutionära islamister i ett försök att vidga krigen i Mellanöstern till Europas storstäder.

I huvudstaden samlades människor för att träna hjälp åt skottskadade. På skolorna hade barnen upprepade skyddsövningar. Regeringen införde undantagstillstånd.

I ”Efter attentaten” undersöker tevejournalisten Christian Catomeris följdverkningarna. Med känsliga fingertoppar följer han sprickorna i landet. Han fångar upp de krasande ljuden när de sprider sig genom staten, samhället och mest av allt rakt in i människornas liv.

Där finns Charles, samhällsläraren som gömde sig på Bataclans vind, hamnade i djup kris och tvingades lägga om hela sitt liv. Julia, en ung egenföretagare och muslim som utsattes för polisens hänsynslösa husrannsakningar, sattes i kommunarrest utan orsak och kastades ut i ovisshet. Och Abdelghani som gick en försoningsvandring längs landsvägarna.

Jag sugs fast som av hundra små magneter. Det är berättande journalistik på bästa nivån, som en dokuroman med mänskligt vidvinkelseende och samhällsanalytiskt djup.

Panikens nedbrytande följdverkningar klarläggs månad för månad. Högerpolitiker föreslog stora interneringsläger för muslimer med hotfull profil. En lynchmobb drog fram på Korsika. Kvinnor i ”olämpliga kläder” bötfälldes på stränderna. Catomeris undrar om Frankrike drabbades av islamopsykos. Men han noterar också motrörelsen mot allt hat, en ny medborgaranda.

Valet av Emmanuel Macron blev en slutpunkt. Det var som om landet började andas igen. Varför de hårda batongpolitikerna förlorade, i alla partier, lyckas Catomeris inte riktigt förklara. Men alla farliga sprickor är kvar, konstaterar han. De har bara slutat röra sig. För tillfället.

Christian Catomeris: Efter attentaten (Leopard).