I dagens Social Europe finns en välmotiverad råsop mot de svenska Socialdemokraternas orubbliga motstånd mot något slags lagstiftning för europeiska minimilöner. Argumentet är alltid samma: att det skulle hota den svenska modellen med kollektivavtal. För det första tror jag inte att det stämmer. Jag misstänker att det är en bluff. För det andra är det att sätta svenska egenintressen före ett uppenbart alleuropeiskt behov. Argumentet åtföljs dessutom alltid av en besserwisser-lektion i hur förträfflig den svenska modellen är, som om den skulle kunna exporteras.

Så här börjar Katalin Csibas artikel: ”On 17 November in Gothenburg the Swedish Prime Minister Stefan Löfven reiterated the well-known position of many Scandinavian political actors in the European arena, namely that they would oppose any kind of European minimum wage legislation. I thought for many years that Scandinavians sooner or later would take the lead and bring us closer to a European Welfare State. It is dispiriting to see that they are so vocal about their historic and well-deserved societal achievements yet causing a headache at the European level.”

Och hon slutar så här: ”Scandinavians should be frontrunners in the effort to level the playing field where countries no longer have the chance to compete for jobs/corporate investment by offering lower wages and flexible working conditions but by boosting skills, creativity, and high added value occupations in the global market. So, dearest “best-in-class” Scandinavians, please take the European lead or stop bragging about your admirable accomplishments.”

Hon har naturligtvis helt rätt.