Socialdemokraten Pierre Moscovici i EU-kommissionen har nu föreslagit majoritetsbeslut om skattefrågor, i stället för krav på total enighet i Europeiska rådet. Det har tre orsaker. Kunna sätta stopp för EU:s egna små skatteparadis, typ Malta. Hitta gemensam skattelagstiftning för de lättflyktiga digitala megaföretagen, typ Google som länge smitit från skatt. Och möjliggöra beslut om beskattningsrätt för EU, typ Tobinskatter på finansiella transaktioner och flygskatt (gamla vänsterkrav).

Den svenska rödgröna regeringen är motståndare till allt detta. Är någon förvånad? Sverige har sedan några år tillhört det jag kallat Vägrarfronten. En grupp som säger benhårt nej till progressiva förändringar. Fronten har varit Sverige, Danmark, Storbritannien och Nederländerna. Nu är UK borta och Nederländernas nya regering har signalerat en mer positiv Europapolitik. Ska Sveriges nya partners bli Visegradländerna — Polen, Tjeckien och Ungern? Inte omöjligt. Är det därför Sveriges regering försöker bromsa EU:s hårda linje mot den polska avdemokratiseringen?

Nu händer mycket i EU. Viljan till förändring drivs av nödvändigheten att göra euron stabil. Jag har tjatat länge om detta. EU kommer konsolideras och förstärkas. De utan euro kommer få svårt att hänga med.

Det som gäller är institutioner, institutioner, institutioner. Utan starka institutioner kan man inte skapa en stat. Och det är det som nu händer.

Det stora problemet är inte överstatligheten — den är ju Europatankens själva kärna — utan bristen på ordentlig demokrati. De avgörande besluten om skattefrågor ska inte — kan inte tillåtas — fattas av regeringscheferna i Rådet. De bör fattas av det folkvalda Europaparlamentet. Den svenska debatten stirrar på fel fråga: överstatligheten. När den verkliga frågan är demokratin.