Slopa förbudet mot assisterad dödshjälp

Jag är inte rädd för att dö. Men den sista tiden innan jag försvinner, själva döendet, skrämmer mig. Blir det plågsamt? Kommer jag förlora kontrollen så att mina sista månader, kanske år, bli en förnedring jag tvingas uppleva som ovärdig? I sådant fall vill jag ha hjälp att avsluta livet på egna villkor. Jag vill kunna ringa en läkare och säga: nu är det dags.

Dödshjälp är en svår värderingsfråga. Den tillhör de som var och en måste få avgöra på egen hand. Det behöver finnas regler och villkor. Men att undanröja det förbud mot assisterad dödshjälp som finns i Sverige är både en frihets- och rättvisefråga. En klar majoritet av befolkningen delar den uppfattningen. Men det mäktiga Läkarförbundet säger häftigt nej, Riksdagen vågar inte ens undersöka frågan och den offentliga debatten är svag.

2008 uppmanade Sveriges medicinskt-etiska råd (Smer) regeringen att utreda ”patienters självbestämmande i livets slutskede”. De fick inte ens ett svar.

Därför har de nu gjort en egen utredning, eller i varje fall en undersökning på nästan 200 sidor, av hur det fungerar i länder som tillåter dödshjälp. Den undanröjer de flesta argument som används mot dödshjälp.

Man brukar i huvudsak tala om två olika modeller, som egentligen borde kombineras. Den som infördes i Oregon 1998 och sedan spritt sig till fler amerikanska delstater står i centrum för Smers utredning. Där tillåts assisterad dödshjälp för de patienter som själva vill, är obotligt sjuka och kommer dö inom sex månader.

I Nederländerna har en annorlunda modell vuxit fram successivt, i praxis sedan 1970-talet och som lag sedan 2002. Den bygger på begreppet omänskligt lidande. De sjuka behöver alltså inte vara döende. Där tillåts inte bara assisterad dödshjälp, att en läkare skriver ut tabletter, utan även eutanasi där läkaren själv kan ge en spruta som avslutar livet. Den modellen finns nu även i Belgien och Luxemburg.

Andra länder som Schweiz, Kanada, Nya Zeeland och Colombia har liknande lagar och fler verkar vara på väg, som till exempel Finland och Portugal

Ofta hävdas att den palliativa vården, den i livets slutskede, blir lidande om dödshjälp tillåts. Smer visar att farhågan saknar stöd i verkligheten. Beneluxländerna tillhör de länder i EU som satsar mest resurser på den palliativa vården. Men den kan uppenbarligen ändå inte ersätta viljan att få hjälp att dö. De båda möjligheterna står inte i motsättning, utan överlappar och kompletterar varandra.

I Oregon är de välutbildade och privilegierade överrepresenterade bland de som väljer assistans — inte de fattiga, utsatta eller sårbara som ibland påstås. Inget tyder på att sjuka ”pressas” till dödshjälp, varken av samhället, vårdapparaten eller närstående.

Det verkar inte heller som att depressioner, eller psykisk sjukdom, utlöser viljan att få dödshjälp. Snarare är det känslan av hopplöshet, vetskapen att man inte kan bli bättre, att döden närmar sig och att man därför själv vill ha makt över sitt slut som är avgörande orsaker.

”Det sluttande planet”, det vill säga att kriterierna för att få dödshjälp succesivt utvidgas, är ett vanligt argument bland motståndare. I enstaka få fall tänjer läkare på regelverket för att kunna tillgodose patientens vädjan om hjälp. Det vet man. Och i Nederländerna diskuteras sedan något år att fler ska kunna få hjälp att dö. Men Smer ifrågasätter ändå om argumentet verkligen håller.

I slutändan är dödshjälp därför en värderingsfråga. De som är mot hänvisar antingen till idén om livets okränkbarhet eller till läkaretikens regler. De som är för hävdar rätten till självbestämmande.

Konflikten påminner på sätt och vis om abortfrågan. Där gäller kvinnors rätt att, inom lagreglerade ramar, själva bestämma vad som är rätt eller fel. Varför kan inte samma princip gälla för livets slutskede?

Dödshjälp har även utvecklats till en rättvisefråga. Den som har pengar på banken kan i dag åka till föreningen Dignitas i Schweiz för att själv avsluta en plågsam obotlig sjukdom under fina förhållanden, i ensamhet eller omgiven av sina vänner.

Jag fann en liten detalj i Smers utredning som bet sig fast. Den var ett svar på min egen rädsla. I Oregon förekommer det att de som bett om hjälp lägger tabletterna i en ask vid sängen. Bara att de finns där inger dem en känsla av trygghet. De kan sedan dö naturligt, men lugnare — och även då på egna villkor.

Per Wirtén

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s