Från me till we

#metoo har gett en röntgenbild av manlighetens mystik, som avslöjat en slemmig symbios av sex, våld och maktbegär. Varje upprop har varit ett klargörande. Varje skandal en bekräftelse. Men vad händer nu, när rubrikerna krymper och strålkastarljuset avtar?

Den kollektiva glömskan har ofta varit överrumplande stark när maktintressen utmanats. Risken är stor att debatten om två månader mest handlar om enstaka skandalösa fall av våldtäkter och övergrepp men inte alls om hur sex och sexualiserat språk används nedhållande, om de stora sammanhangen, om makt och manlighet. Och vad återstår i sådant fall av #metoo om fem år? Det finns anledning att utropa en pessimistisk varning.

Ska hela denna väldiga vilja till förändring få bestående betydelse behöver vittnesmålen utmynna i den svåra frågan: Vad gör vi nu?

Bland kvinnor har ett gammalt tabu att tala öppet om övergrepp rubbats på allvar. Män (som jag) har fått en svår tankeställare. De liberala opinionsbildare som förlöjligat teorier om strukturell diskriminering har tvingats tänka om. Men räcker det för att i grunden förändra förhållanden? Jag undrar. Attityder är en sak, beteendet en annan.

#metoo behöver helt enkelt göra politik om den befriande kraften ska överleva.

Det har gjorts förut. Det kan göras igen. Grupp 8 och andra rörelser på 1960- och 70-talet omvandlade sina protester till stora reformer som sambeskattning och dagisutbyggnad. För tjugo år sedan lyckades Stödstrumporna med samma sak: kvinnor kvoterades in i politiken, nya professorstjänster skapades för att bryta mansväldet på universiteten och jämställdhetsfrågan tvingades in på varje departement och myndighet. De som offrade dagar av ideellt arbete i de feministiska rörelserna har i de flesta fall glömts bort. Deras begeistring över att den avgörande revolutionen var nära har bleknat. Men institutionerna de bidrog till att skapa förändrade våra liv.

Men vilka ska den här gången ta själva språnget in i det politiska? Blir #metoo-rörelsens styrka — omfattningen, utspriddheten, decentraliseringen — dess fatala bräcklighet i nästa skede? I de tidigare upproren har det funnits sammansvetsade nätverk som sedan hamrat fram krav på reformer och envist fortsatte att arbeta för dem. Några behöver träda fram på samma vis den här gången. Det räcker inte med en hashtag, inte ens tusen hashtags, för att fullborda en omvälvning. Jag tror inte att orden ensamma övervinner våldet.

Och hur ska förändringarna se ut för att sexuella trakasserier ska kunna undanröjas? Hur översätter man alla dessa vittnesmål till institutionella förändringar, till ny lagstiftning, till ändrade regler? Ska det inrättas kvinnliga skyddsombud mot sextrakasserier på arbetsplatser? Vad behöver göras åt alla osäkra anställningsformer och beroenden av (ofta manliga) chefers välvilja? Det kräver uppfinningsrikedom, realism och smarthet för att ge svar på den nödvändiga frågan vad vi gör nu, med den samhälleliga röntgenbilden.

 

Per Wirtén

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.