Polisens rasprofilering har blivit en jättefråga i Storbritannien. I Sverige finns också berg av erfarenheter och minnen. Men här tas de sällan på allvar. Det finns inga riktiga undersökningar. Inget egentligt intresse.

Enligt justitiedepartementet i London är det fyra gånger större risk för en svart britt att utsättas för visitering på gatan, så kallad stop end search, än för en vit landsman. En undersökning från EU avslöjar liknande förhållanden i hela unionen. Varför skulle Sverige vara annorlunda?

Avslöjandet att polisen registrerade 4000 romer rubbade kanske bristen på självreflektion. I tisdags kom den första svenska rapporten om rasprofilering, baserad på intervjuer med både utsatta och poliser, ”Slumpvis utvald”, gjord av kriminologen Leandro Schclarek Mulinari i ett samarbete mellan Civil Rights Defenders och Stockholms universitet. Den är liten men upplysande. Så här berättar en ung man:

”Du vet, man hänger med grabbarna i centrum. Så kan de stoppa en fyra gånger på en kväll. Man står här [pekar], så blir man stoppad. Upptryckt mot väggen så att alla ska se. Sen går man vidare mot skolan — så blir man stoppad igen. Vi går vidare så blir vi stoppade igen.”

Tusentals svenskar med mörkare hudfärg som växt upp i fattiga stadsdelar känner igen situationen. Den är tillspetsad, men ändå vardaglig. Den omfattar även andra platser. En kvinna med hijab berättar hur hon under ett år flög fem gånger till Bryssel. Varje gång stoppades hon på Bromma. En tillfällighet?

Tilliten till polisen raseras där den borde vara på topp. Arbetet mot skjutningar och gängkriminalitet försvåras. Rättsstaten förlorar. Rasprofilering borde bli en regeringsfråga, som i London.

Själva smärtpunkten är nog att mina egna barn, i en stadsdel för mestadels vit medelklass, aldrig ens hört talas om id-kontroller vid pendeltåget eller kroppsvisiteringar på torget. De är lika ovetande som de flesta män var före #metoo.

Per Wirtén