Zadie Smith — Elena Ferrante

Jag har nyligen läst klart Zadie Smiths ”Swing Time”. Den är en påminnelse om hur sällan man läser fulländade berättelser — och hur underbart det är. Jag vet inte om någon noterat det, men det finns en lätt beröring med Elena Ferrantes Neapelromaner. Jag tänker på de två flickorna, jämnåriga, som växer upp i stadens fattiga kvarter, båda begåvade men på olika vis, som utvecklar en vänskap som innesluter hat och som med årens gång träffas all mer sällan, i själva verket med fler års mellanrum, men ändå fortsätter vara besatta av varandra, där den ena går mot sin undergång och den andra seglar in i ett slags kulturellt elitskikt. De förenar Smith och Ferrante.

Nu läser jag Colson Whiteheads ohyggliga bladvändare ”Den underjordiska järnvägen” och sedan väntar Jamaica Kincaids ”Lucy”. Jag har med andra ord sparat de bästa romanerna till årets sista veckor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s