Jag sitter i Paris och får veta att tevejournalisten Christoffer Barnekow avlidit. Det gör mig ledsen. Vi sågs senast i början av hösten. Nu var hans död inte direkt åldersrelaterad, men jag blev då förvånad hur mycket han hade åldrats. Det gjorde mig också lite ledsen. För det kändes som att Christoffer varit immun mot åldrandets avigsidor. Han var alltid så nyfiken, glad och uppmuntrande, alltid engagerad av nåt nytt projekt, nästan alltid nåt med arkitektur. Jag kände honom inte närmare. Men efter att min bok om förorterna ”Där jag kommer från” kom ut träffades vi första gången, jag tror det var på seminariet i samband med boksläppet, och efter det gjorde vi flera saker tillsammans — bland annat ordnade vi guidade bussturer genom södra Storstockholms förorter — och det var alltid lika roligt. Christoffer Barnekow tillhörde de sällsynta människor som sprider en ljus känsla av glädje omkring sig. Jag kommer att sakna honom.