Ulrike Guérot tänder strålkastarna över de dunkla europeiska rum vi länge trevat omkring i. Ljuset faller hårt och smärtsamt. Den farliga situationen, de avgrundsdjupa sprickorna i golven, de svarta mögelangreppen på tapeterna, hela rubbet, blir omedelbart så påträngande att hjärtat slår dubbla slag. Ser ni inte, varnar hon. Europa är på väg mot ett nytt inbördeskrig. Men den här gången ställs inte länder mot varandra, utan olika sociala och politiska lojaliteter som sträcker sig över nationsgränserna. Logiken är redan på plats. Människorna har börjat formera sig i åsiktskolonner. Den verbala upprustningen eskalerar.

Det är den hårda nationella högern som målmedvetet knuffar kontinenten in i ”inbördeskrigets paradigm” — inte blodigt som i Syrien, utan som en upplösning av all tillit, av rättssamhället, av staten.

Men grejen med hennes lilla explosiva bok är att den inte inger rädsla, utan känslor av tillförsikt. Hon är en upptrissad alarmist, men inte dystopiker. Jag vill börja dansa, protestera och demokratisera — inget annat.

Guérot, som är statsvetare i Österrike, uppmanar oss att göra motstånd. Men inte genom att försvara det rådande. Det är lönlöst. Utan genom en omvälvande stöt i helt annan riktning, för att slutligen spränga de nationalstatliga bojorna och fullborda ett förenat och demokratiskt Europa. Bara så kan friheten räddas. Hur ska man annars undvika det hotande inbördeskriget? Hon är en revolutionär. Hennes bok ansluter till en lång tradition av flammande stridsskrifter och avslutar den stilenligt med att utropa ”Leve den europeiska republiken!”.

I svensk Europadebatt är hennes ståndpunkt apart och därför befriande. Hennes kritik mot EU:s politik — åtstramningarna, arrogansen, teknokratin — är kategorisk. Den är sönderfallets grund. Men samtidigt ansluter hon passionerat till Europatanken. Hennes paroll är självklar: ”En marknad — en valuta — en demokrati”. Hon tillhör en krets samhällskritiker med liknande ståndpunkter som Jürgen Habermas, Robert Menasse och Thomas Piketty. Där känner jag mig också hemma. Är man demokrat med kosmopolitiska värderingar hör man dit.

Men i Sverige verkar politiker och opinionsbildare skräckslagna av tanken på en europeisk demokrati. I stället för att diskutera så raljerar de. Varför? Det är obegripligt. De gömmer sig bakom ältandet om överstatlighetens faror. Men den avgörande striden om kontinentens framtid rör ju demokratin, inget annat, och utkämpas i en möteshall som de flesta svenskar inte hittar fram till.

Den politiska överbyggnad som nu antagligen läggs på plats för att stabilisera euron — exakt i vilken form beror på sedvanliga strider mellan höger, vänster och andra synsätt — kan inte accepteras utan en fullbordad europeisk demokrati där det folkvalda Europaparlamentet blir politikens hjärta. Den nödvändiga utjämningen mellan fattiga och rika är inte ens möjlig utan ett sådant demokratiskt genombrott. Guérot identifierar regeringscheferna som den stora bromsklossen för ett sådant språng. De vägrar släppa ifrån sig den makt de tillskansat sig i det Europeiska rådet. De betraktar Europaparlamentet med misstro och löje.

Jag har inga förväntningar på högern. De har aldrig stått på demokratins och jämlikhetens barrikader. Men den vänster och den socialdemokrati som inte förstår de här sammanhangen är kaputt.

Guérot har skrivit ett manifest späckat av hårt tillskruvade formuleringar. De bränns fint, men är inte alltid så användbara. Som alla revolutionärer underskattar hon de gamla institutionernas användbarhet.

Det finns opinionsmätningar som i viss mån stärker Guérots utgångspunkt att de flesta vill ha en demokratiskt förenad välfärdsunion, med europeiska minimilöner och gemensam arbetslöshetsförsäkring. Valet av Emmanuel Macron antydde förhållandet. Han lyckades ju, trots att det ansågs dödsdömt, skapa stöd för en expansiv europeisk budgetpolitik under parlamentarisk kontroll och för sin återkommande slutsats att den europeiska krisens nervcentrum är ”den sociala frågan”. I bästa fall kan han lösa upp den förlamande övertygelsen att inget är möjligt eftersom Berlin alltid säger nej. I en skarp artikel i Der Spiegel beskrev Jürgen Habermas nyligen (26/10) hur Macrons utmaning avslöjat Merkels konservativa Europapolitik som ”kejsarens nya kläder”: ”Man måste gnugga sig i ögonen: finns det verkligen någon där ute som vill ändra status quo?”

Men hur ska denna möjliga men tysta majoritet kunna förvandlas till en politisk demokratirörelse? Vem ska artikulera och mobilisera de fredliga revolutionärerna så att det annalkande inbördeskriget kan undvikas?

Guérot har inget riktigt svar. Men hon har sin övertygelse. Hon har sina ord. Alla har något att bidra med. Valet står mellan barbari och en europeisk demokrati.

Ulrike Guérot: Det nya inbördeskriget. Ett öppet Europa och dess fiender.

Daidalos.

Översättning av Svenja Hums.