I dag skulle Elsa Grave ha fyllt hundra år. Jag läser poesi sparsamt. Men det finns rader från hennes mer politiska än surrealistiska dikter som fastnat, som jag återvänder till när världen känns särskilt tung. När kriget i Syrien var som värst fungerade hennes förtvivlan i ”De väntar” från samlingen Avfall, från och till (1974) som en påminnelse att det inte var första gången. Vanmakten att vilja göra något åt helvetet men inte kunna göra annat än ropa och skriva är gammal.

Dikten slutar så här: ”Vad hjälper det / din utsatthet / att jag beklagar den / med min skyddade värk / i ytterligare en / medkännande dikt / på avstånd  / du har redan / fått hundratals dikters / avståndskänsla / amnesty International / borde vara våra obotliga / samvetens hjälp / men inte ens / ett ställföreträdande / samvete / klarar så långa avstånd / Ändå fortsätter vi / att skriva dessa dikter / det är er och vår / osynliga mark / vår enda / vår livslånga säkerhet / där vi tillsammans / avskyr / ofrihetens makt.”