DN:s Johanna Paulsson kommenterar årets Polarpristagare med att priset håller på att bli irrelevant. När det gäller populärpriset är det sant. Med en justering: punkten har redan passerats. De tre senaste pristagarna: Max Martin, Sting och Metallica. Puh.

Jag kan stå ut med att medelmåttor får priset. Men inte prisets fördomsfulla inskränkthet. Bara fem artister med andra pass än amerikanska eller brittiska har fått det. Av dom är tre ändå inneslutna i den engelskspråkiga kultursfären/industrin: Max Martin, Björk och Miriam Makeba. De enda som står utanför är Gilberto Gil och Youssou N´Dour. Den senare har dock samarbetat med den engelsk-amerikanska musikvärlden och varit stor just där , vilket underströks när han fick priset.

Polarpriset upprätthåller en begränsande kultursyn, helt utan grund. Den enda orsaken är juryns chauvinism. Populärmusiken är global, men inte i deras öron. Den brittisk-amerikanska dominansen var ett kreativt faktum under några decennier — men det var länge sedan.

Några exempel. Kraftwerk som utan tvekan tillhört Europas mest inflytelserika och revolutionerande musikgrupper har inte fått priset. Juliette Greco var bäst i den franska chansonvågen, en kulturell ikon som fortfarande lever. Hon borde vara en given pristagare. Mariza som förnyat fadosången, fått stor publik över hela Europa och öppnat dörren för en ny våg av fadister. I Afrika finns nu många: Salif Keitas betydelse har varit lika stor som N´Dours. Oumou Sangare är en klippa. Eller varför inte koraspelaren Toumani Diabité — den kanske största i en sekellång tradition. Den tunisiska oudspelaren Anouar Brahem är självklar vinnare. Och visst lever Fairouz fortfarande? Jag kan för lite om de sydamerikanska och asiatiska musikscenerna, men det är klart att det dräller av artister där som slår Sting och Metallicas insatser med tio varv.

Polarpriset är värre än irrelevant. Det är skadligt. Det har blivit en lakej för den engelsk-amerikanska musikindustrin. Tänk om eller lägg ner.