Den 18 september drog orkanen Mariah in över Domenica i Karibien. Den var ett monster som rev hela ön. Nittio procent av husen förstördes. På skakiga amatörfilmer som senare nådde omvärlden kunde man se kyrkor förvandlade till brädhögar, lermassor som dragit med sig hela kvarter och desorienterade människor på jakt efter förlorade ägodelar.

Bara några veckor tidigare hade Irma, som var en liknande megaorkan, drabbat grannöarna. Den gången slogs lilla Barbuda, som tillhör Antigua, sönder på samma vis.

Att två så stora orkaner slagit till samma höst har aldrig hänt i modern historia. Var det en konsekvens av klimatkrisen? I FN förklarade Domenicas premiärminister att Edens lustgård försvunnit. Stränderna och turisthotellen var förstörda. ”Att förneka klimatförändringarna … är att förneka den sanning vi genomlevt”.

I romanen ”Min mors självbiografi” skrev Jamaica Kincaid 1996 att Domenicas enkla huvudstad Roseau ”var byggd på lösan grund och drabbades ofta av naturkatastrofer, orkaner eller plötsliga skyfall som om själva havet strömmade ner från himlen över staden.” Det var resterna av den staden som nu syntes på de darriga filmsekvenserna.

Jamaica Kincaid växte upp på Antigua och hennes mor på Domenica. Men hon bor sedan många år i USA. Hennes sparsamma författarskap vilar helt på migrationens erfarenheter och minnen från öarna. Men när jag sökte på Internet hittade jag inte en enda kommentar från henne om orkanerna. Inte ett ord. Inte en rad. Jag blev lite nedstämd, men inte förvånad. För vem vet vad hon skulle ha sagt? Kanske att det ändå var lika bra att alltsammans blåste bort, en gång för alla. Vissa känslor är så motsägelsefulla att de bara kan sägas i en roman, eller i två eller tre eller ännu fler.

För att överleva måste man ibland lära sig avsky det man egentligen älskar men en dag tvingats lämna.

Nu finns äntligen Kincaids självbiografiskt präglade invandrarroman ”Lucy” från 1990 på svenska. Den tar vid där den tidigare barndomsskildringen ”Annie John” slutade. Lucy, som är Kincaids alter ego, är nitton år och har nu ensam tagit det stora språnget och lämnat Antigua för att bli barnflicka i New York. Den till synes enkla berättelsen om hennes första år i metropolen är ett småskaligt mästerverk.

Lucy slits itu av smärtan efter det förlorade livet med modern på Antigua och av en villkorslös strävan efter självbestämmande i det nya livet. Avståndet mellan hur hon uppfattar sig själv som lite förnäm och hur omvärldens bemöter henne är en avgrund. Trots att den borgerliga familj hon jobbar hos är både vänlig och generös förblir hon ”flickan”, den invandrade, den med mörk hudfärg, den med fattig bakgrund från den brittiska kolonialön. I varje situation känner hon sig avig. Den klänning hon fått i det nya landet är för trång. Den skaver under armhålorna och gör andhämtningen ansträngd. För att rädda sig behöver hon spränga varje sådan påtvingad begränsning.

Är det därför hon blir så osympatisk? Hon är aggressiv mot sin rika arbetsgivare och nedlåtande mot sin bästa vän från stadens vita arbetarklass. Hon vill inte tillhöra någon. Och när året har gått konstaterar hon: ”Jag var alldeles ensam i hela världen. Det var ingen dålig prestation”.

Mest gåtfullt är hennes avsky mot modern. Hon öppnar inte hennes brev. Inte förrän de kommer med bud från ön om hennes fars död. Då skriver hon ett iskallt moraliserande svar och bifogar en ny men helt påhittad adress. Inga påminnelser om moderns fattiga liv ska kunna invadera den nya tillvaron i New York. Hon förkastar henne brutalt.

Det komplicerade förhållandet börjar redan i den tidigare romanen ”Annie John”. Där avgudar den lilla flickan sin mor. Men när modern en dag slutar behandla henne som ett barn och ställer nya krav, när symbiosen bryts, reagerar flickan med ett hat hon själv inte förstår. Hon beskriver konflikten som att de blivit inspärrade i ett hölje av mörka moln. Till slut finns bara en flyktväg: att utvandra från både hemön och familjen. Bort. Bort. Bort.

Jamaica Kincaids skrivande verkar fastsurrat vid separationens sårkanter. Hennes specifika smärta är synonym med den globala modernitetens mer övergripande. Hur överlever man när allt som verkat fast förflyktigas och slits isär? Hur lämnar man och hur anländer man?

I ”Lucy” beskriver hon relationen till modern som ett avbrutet kärleksförhållande. ”Kanske den enda sanna kärlek jag någonsin skulle få uppleva i mitt liv”. Hon undrar över zonerna där hat och kärlek sammanfaller. Jag tror att det lika mycket gäller hennes förhållande till Antigua. Hon antyder beröringspunkter mellan migrationens uppbrott och passagen där man förvandlas från ett barn till att bli en ung kvinna.

I spåren av orkanerna oroade sig politiker på Antigua för att ännu fler unga människor skulle utvandra. Vem vill bo på öar där våldsamma stormar och skyfall regelbundet slår sönder det man byggt? Kincaids romaner visar hur migrationer och uppbrott gjort gemenskaperna sköra i decennier. De har blivit Karibiens öde i den globala ekonomin.

I slutet av 1980-talet återvände hon för första gången till Antigua. Reportageboken ”En liten plats” blev ett giftigt angrepp på hur det gamla brittiska kolonialstyret, som avvecklats först 1981, och det efterföljande etablissemanget vandaliserat hennes gamla hemö. Men den avslöjade också hur hennes värderande blick börjat sammanfalla med gamla kolonialt nedlåtande stereotyper. Hon hade förvandlats till en främling från den privilegierade klassen i norr. Förlusten, separationen och ensamheten hade blivit hennes öde.

Kincaids tystnad om höstens förödande orkaner känns på sätt och vis integrerad med hennes romaner. Den fullföljer Annie Johns och Lucys strategier. Öarna finns i minnena, känslorna är starka men hon nyhetsbreven läggs olästa åt sidan. Saknad är ett sår som kräver försiktighet.

Man känner sig mjukt omfamnad av hennes romaner. Jag tror det är därför de är så lätta att tycka om. Känslan av närhet, intimitet och beröring är påtaglig. I ”Lucy” finns ett avsnitt om berättelsen från Nya testamentet där Jesus lyckas mätta tusentals människor med några få bröd och fiskar. Lucy läser den men förblir oberörd. Man får ju inte veta om fiskarna grillades eller kokades, hur de doftade, smakade och kändes mot gommen, klagar hon. Det får man däremot alltid veta i Kincaids romaner. Hon är en sinnesintryckens författare. Världen känns mot huden, den doftar, den låter, den smakar. Man omfamnas av den.

När modern i ”Annie John” ska förklara varför hon ogillar de brittiska kolonialherrarna säger hon kort och gott att de luktar som om de legat i en fiskmage. Sinnesintrycket avslöjar det väsentliga. Engelsmänne är ju bara ”ett mänskligt avskräde från Europa”.

 

Jamaica Kincaid: Lucy

Tranan. Översättning: Lena Fagerström.