Oj, oj. Andrea Lundgrens tredje bok är en novellsamling, Nordisk fauna (Natur och kultur). Jag har inte läst hennes två tidigare romaner. Men måste göra det nu. Hennes noveller är ju fantastiska. De rör sig vid gränsen där det invanda livet tappar sina fasta konturer, där trådarna i vardagsväven börjar fransa ut och nå upplösningen; tillståndet mellan kontroll och formlöshet, mellan vakenhet och sömn — där man tar steget ut i det som kallas sjukdom.

Det blir inte sämra av att hon har en förmåga att skriva uppskruvad spänning. Jag förstår normalt inte vad spänning är. Men här griper den efter mig. Varje novell måste läsas klart innan jag gör nåt annat.

Hon skriver lätt med en stil som är ”osynlig”. Jag brukar dras till författare av annat slag som har en ”personlig” stil, som efterlämnar doften av en människa och där ordens ordning är som fingeravtryck. Så skriver inte Andrea Lundgren. Är det därför jag blir så imponerad och upptagen? Mellan hennes ord finns luft och vind. Meningarna kan ändå vara anslående: ”Han fick hålla kvar blicken med våld för att den inte skulle halka ner i golvet. Att titta på henne var som att simma motströms.” Sååå bra.

Nyligen jämfördes hon med Elsa Grave av en litteraturkritiker och poet. Det förstår jag inte riktigt. I stället tänker jag på en annan stor författare, amerikanska Flannery O’Connor. Hennes obehagliga noveller utspelas i småstäder och på ensliga gårdar i Georgia. Lundgrens i Norrbotten. I O’Connors värld saknar människor moral. Ondskan är alltid nära. Andrea Lundgren snuddar vid samma amoraliska tillstånd, genom att ibland låta människor antydas som djur — bortom ett enkelt gott och ont, i läget där allt i stället flyter. Ruskigt bra.

Och som extra bonus: vilket vackert bokomslag!