När staten fördelar stöd till kultur kommer värderingar alltid ha betydelse. Något annat är en illusion. Även det skenbart neutrala ”kvalitet” är laddat av varierande samhällsvärderingar fixerade av tidsandan.

Men när styrningen blir för uttalad och preciserad uppstår problem. Svensk kulturpolitik är mycket nära den punkten. När Alice Bah Kuhnke nu gett Kulturrådet i uppdrag att väga in frågan om sexuella trakasserier i litteraturstödet har den kritiska linjen passerats. Då har den berömda principen om armlängds avstånd brutits sönder. Sexuella trakasserier är en allvarlig fråga, men på arbetsplatserna och inte i romanernas innehåll. Kuhnke använder, i det här fallet, litteraturen som redskap. Det är inte ok. Det är oacceptabelt. Jag ansluter mig till protesterna.

Hur mycket styr egentligen staten över kulturens innehåll? Just nu pågår också en mer allmän diskussion värd att ta på allvar. Men bevisen att den lägger en matta av nervös anpasslighet över konsten och litteraturen — över mig — är än så länge ganska anekdotiska, mer präglade av åsikter än av kunskap. Jag vill se en ordentlig undersökning om tillståndet.

Nu sprids en alarmism som verkar fantasifull. I dag skriver t ex DN på ledarplats: ”Det värsta är förstås att vi har fått ett klimat där politiker och tjänstemän tycker att fältet ligger fritt för att ålägga kulturskapare politiska mål.” Verkligen? Sedan grubblar ledarskribenten över varför det inte kommer några protester från kulturarbetarna. Ja, det kanske är för att vi inte känner igen oss i beskrivningen av klimatet.

Kulturpolitiken ska vila på de demokratiska värderingarnas grund. Få brukar ha invändningar mot det. De kommer när dessa värderingar specificeras, som till exempel jämställdhet och antirasism — som obestridligen tillhör de demokratiska grundvärderingarna. Det steget tog den borgerliga regeringen i sin kulturpolitik. Var det fel? Jag vet faktiskt inte. Det är därför jag vill läsa en ordentlig undersökning av konsekvenserna.