En väg framåt i Palestinakonflikten

Palestinakonflikten har ett märkligt särdrag. Nämligen att den som grundar sin ståndpunkt på internationell rätt betraktas som extrem. I det här fallet är det ju i huvudsak en part, Israel, som gång på gång bryter mot den: ockupationen, bosättningarna, muren, de politiska fångarna och det återkommande dödandet i Libanon och Gaza.

Richard Falk tillhör de som år efter år ändå insisterat på den internationella rättens betydelse. Först som professor vid Princeton, sedan som FN:s särskilda rapportör från de ockuperade områden och nu som en 88-åring med vaken överblick. Han har ofta skrivit i ett tonläge som påmint om Noam Chomskys. Inte så inspirerande. Men den här gången förvånar han mig. ”Palestinas horisont” är torr och klargörande. Inga onödiga ord. Jag läser med uppmärksamt intresse.

Han grubblar över hur fredsprocessens oklara ”möjlighetshorisont” — bestämd av internationell diplomati — medfört att israeliska krav på säkerhet trängt undan palestinska rättigheter. I stället föreslår han en rättsgrundad ”nödvändighetshorisont” som riktmärke, en som bland annat rymmer ett allvarligt menat palestinskt självbestämmande.

Palestinakonflikten befinner sig sedan en tid i stillestånd. Det kan beskrivas som ett vänteläge, där ”möjlighetshorisonten” har utvecklats till en dystopi och ”nödvändighetshorisonten” avskrivits som orealistisk och extrem. Men stillheten är instabil.

Falk noterar hur gamla stödpunkter börjat svaja: Palestinas politiska ledare har förlorat sin legitimitet, Israel avskärmat sig från verklighetens villkor, fredsprocessen upphört och bosättningspolitiken gjort tvåstatslösningen mer och mer omöjlig. Situationen är oförutsägbar. Ingen vet hur konfliktens nästa fas ser ut. Men den kan bryta in snabbt och oväntat.

Richard Falk citerar Edward Saids slutsats från 1980-talet om oförutsägbarheten som förutsättning: ”Israels judar kommer att stanna kvar. Palestinierna kommer också att göra det. Att med säkerhet säga så mycket mer än så vore dåraktigt.” Det är en påminnelse om att konfliktens explosivitet är orubbad.

Den andra intifadan år 2000 och Israels återkommande angrepp mot Gaza bevisar att våld slutar i palestinska nederlag. Deras enda möjlighet är det så kallade legitimitetskriget, skriver Falk. I det utkämpas striderna med ickevåldsaktivism, paragrafer om mänskliga rättigheter och global solidaritet.

Den internationella bojkottrörelsen (BDS) är ett bra exempel på legitimitetskriget. Den initierades av palestinska fredsaktivister med krav på bojkott av företag och institutioner som bidrar till fortsatt förtryck. BDS har fått märkligt svagt fäste i Sverige, trots att riktlinjerna är rimliga. Framgångarna har inte varit omvälvande men ändå märkbara. Israel har därför slagit tillbaka. För sju år sedan gjordes arbetet för ”ekonomisk, kulturell eller akademisk bojkott” olagligt i landet och nyligen rapporterade Guardian hur flera rörelser som anslutit sig till BDS-principerna, bland dem de amerikanska kväkarna, nu fått inreseförbud.

Insvept i legitimitetskrigets skärmytslingar ligger de båda begreppen warfare och lawfare — väpnad kamp respektive rättslig kamp. Israeliska regeringskretsar hävdar att människorättsorganisationer, och BDS-rörelsen, försöker olagligförklara landet med hjälp av den internationella rättens konventioner i ett slags lawfare.

Samtidigt som Richard Falks bok kom på svenska publicerades Norman Finkelsteins ”Gaza — an Inquest into its Martyrdom” i USA. Finkelstein orsakade enorma bråk när han i en bok för arton år sedan anklagade Israel och olika judiska grupper att exploatera Förintelsen i politiska syften.

”Gaza” är i första hand en bok om just legitimitetskriget utifrån Israels tre stora militära angrepp mot Gaza under de senaste tio åren. Med utmattande detaljrikedom granskar han krigens eftermälen: rapporterna om israeliska krigsbrott från Amnesty, FN och andra samt israeliska försök att vederlägga dem. Striderna kring juristen Richard Goldstones FN-rapport om bombningarna och markinvasionen 2008 avslöjar hur hårt och hänsynslöst legitimitetskriget blivit.

Finkelsteins bok är både närsynt och grälsjuk. Men den visar hur de rättsliga stridsfronterna fått växande betydelse. Han drar slutsatsen att Israel skaffat sig övertag även där. Palestiniernas öde har förlorat sin särställning som samlande moralisk fråga i internationell politik och debatt, skriver han. Engagemanget avtar. Förtrycket kan i stillhet mala vidare, som i så många andra marginaliserade konflikter.

Richard Falk är däremot oväntat optimistisk. Han påpekar att efter 1945 är det ofta legitimitetskrigen som varit avgörande. Eftersom palestinierna har rättigheterna på sin sida är deras position underskattad, med Internationella brottsmålsdomstolen som ett ännu oprövat kort att spela ut vid rätt tillfälle. ”Internationell rätt och moral utsäger bättre än den militära maktbalansen vem som kommer att gå segrande ur konflikter”, konstaterar han. I Palestinakonflikten verkar rättvisan bara så förtvivlat långt borta. Warfare har fortfarande övertaget. Alla väntar på nästa fas.

 

Richard Falk: Palestinas horisont. Mot en rättvis fred.

Översättning: Ingvar Rydberg. Alhambra.

Norman G. Finkelstein: Gaza — an Inquest into its Martyrdom.

University of California Press.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.