Den ”arabiska bögen” slår tillbaka mot rasismen

Abdellah Taïas nya roman går ut hårt med ett fientligt angrepp mot kvinnorna. De har förtrollat männen med sina kön. De har förvandlat dem till slavar.

Den som skriver heter Ahmed. Han är en medelålders homosexuell från Marocko som levt sitt vuxna liv i Paris. Nu skriver han brev till sin döda mor. Han hatar henne. Och han avskyr sina intrigerande systrar. De har förintat männen.

Hans personliga bitterhet övergår till ett generellt kvinnohat: ”Mannen fanns inte längre kvar. Kvinnan skulle återta allt, skriva om allt.” Brevet är långt. Till sist uppenbaras att det är en ensam mans sista ord innan han avslutar sitt liv, ett självmordsbrev.

Kvinnoföraktet är naturligtvis avsiktligt i Taïas berättelse om Ahmeds undergång. Men är det så enkelt? Mina varningsklockor ringer direkt. I hans uppmärksammade och fina självbiografiska debutroman ”Ett arabiskt vemod” (2008), om hur han upptäckte sin homosexualitet som tonåring, finns ju stråk av en liknande stereotyp och föraktfull kvinnosyn. Jag påpekade det redan då, och nu vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig när det återkommer, med ett strindbergskt eftertryck.

”Den som är värd att bli älskad” är en brevroman. Men med bara fyra brev, som sträcker sig bakåt över ett kvarts sekel. De rör sig på Taïas litterära hemmaplan: erotiskt begär, postkolonial rasism, klassbestämd underordning och intolerant heteronormativitet. Men den här gången med större kraft än i hans tidigare romaner. Den är en smocka.

Han skriver underbart korta meningar med hårda ord. De smattrar som skurar av makadam mot okrossbart glas.

Ahmed anlände till Paris som en privilegierad vit mans älskare. Han försökte bli en bildad fransman, men insåg att han var en leksak med djupa historiska anknytningar: den unga homosexuella araben. Ingen kan fly från historien, varken den egna eller den övergripande stora. Han gör uppror.

Men hans hat mot Europa (då) omvandlas till ett mot kvinnorna i en mer reaktionär tid (nu). Är det så Taïa tänkt eller är det bara mitt sätt att rädda honom? Det är svårt att veta. Trots att texten är explicit är den hemlig. Trots de starka känslorna är efterklangen kall. Och mörk. Två av de fyra breven utmynnar i självmord.

Det skulle vara fantastiskt att höra ett samtal mellan stjärnskotten Abdellah Taïa och Édouard Louis. Båda är unga homosexuella författare från fattiga familjer, men med olika hudfärg i en storstad präglad av rasism. Man kan faktiskt läsa ”Den som är värd att bli älskad” som en kommentar till Louis ”Våldets historia”. Nordafrikanen talar tillbaka om samma sak: våldets historia, och hur den långsamt förstör människors liv.

Per Wirtén

Abdellah Taïa: Den som är värd att bli älskad.

Översättning: Håkan Lindqvist & Davy Prieur.

Grates bokförlag.

 

(I den här recensionen smög det sig in ett förargligt fel. Den tidigare roman där jag spårade liknande kvinnofientliga tankar ska vara ”Frälsningsarmén” som är en självbiografisk roman, och inte ”Det arabiska vemodet” som jag skrev. Så kan det gå om man skriver med minnet och inte kollat för säkerhet skull.)

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s