Vi åkte hem från Paris. In i den nordiska värmen. Men det finns lindring. Vid fyratiden när den förtätats och förlamar föreslår jag Claude Debussys ”En fauns eftermiddag” med sin sensuella slöhet. Eller kanske ”La Mer” som fångar inte bara havet utan även högsommaren: det skenbara stillaståendet över tidens snabba flykt.

Senare när skymningen lägger sig med ödesdiger melankoli föreslår jag Debussys mindre kända brittiska motsvarighet, Frederick Delius. Orkesterstycket ”A Walk to the Paradise Garden” fångar hela den där bitterljuva sommarkänslan att allt går mot sitt slut, även det egna varat.

Till lunch passar Dobet Gnahorés album ”Miziki” bäst. Årets sommarpärla. Från Elfenbenskusten. Jag såg henne för några år sedan på en scen i Senegals huvudstad Dakar. Hade aldrig hört talas om henne och blev överrumplad: den dova rösten, den skarpa musiken, den starka scennärvaron. Med mycket höga klackar dansade hon galet bra och slog efter ett tag frivolter. ”Miziki” är hennes första fullträff på skiva.