Berättelsen är bra. 1933 kom den unga filosofen Raymond Aron tillbaka till Paris från en tid i Berlin. Han träffade sin närsynta vän Jean-Paul Sartre, och antagligen även Simone de Beauvoir, på ett café. Han försökte förklara den tyska fenomenologin som fascinerade honom. Han höll upp en aprikoscocktail och sade att med fenomenologins hjälp kan du göra filosofi av den här! Sartre blev helt besatt av tanken. Med hjälp av de tyska fenomenologerna utvecklade han existentialismen.

Sarah Bakewells Existentialisterna (översatt av Joachim Retzlaff) är den perfekta boken: rolig, skvallrig, gripande, bildande och intellektuell. Jag har läst den hela juli och blivit på topphumör.

Det hon skriver om Sartre, Beauvor och Camus är naturligtvis roligt att läsa. Men det känns mindre nytt för mig. Jag hade hygglig koll på dom redan innan. Bokens triumf, och inre hjärta, är avsnitten om fenomenologerna: Edmund Husserl, Martin Heidegger, Karl Jaspers och Maurice Merleau–Ponty. Deras rop att återvända till tingen, fenomenen och händelserna som de är, förstå dem via sinnesintryck och skala bort alla föreställningar tingens natur, all ideologi, allt runt omkring blir plötsligt begripligt och (fortfarande) befriande. Sartre formulerade det sedan som att existensen alltid går före essensen och Beauvoir skrev den ultimata boken om detta. Bakewell lyckas t o m göra Martin Heidegger inte bara begriplig utan även uppiggande: viljan att vara förundrad inför varat och varandet. Hon gör sedan även hans vandring in i nazism och hembygdskonservatism begriplig.

Det känns som att fenomenologin alltid varit mitt hem, utan att jag vetat det. Jag har länge delat Jürgen Habermas uppfattning om det kommunikativa förnuftet. Det vill säga att förnuftet, medvetandet om världen och oss själva, uppstår mellan oss — inte inne i vårt inre, uatn i mellanrummen — när vi kommunicerar. Hos Husserl och Sartre finner jag den likartade tanken att medvetandet inte drar in världen i vårt inre för att förstå och tolka, utan att världen sliter ut medvetandet ur oss för att möta och förstå världen utanför oss själva. Det förklarar bräckligheten, skörheten, insbailiteten.

Heidegger skrev om andra som medvarelser. Vilken relevans har inte det begreppet i dag? Vad händer närman slutar prata om medborgare och i stället säger medvarelser? Lika relevant är hans idé om hur ”mannet” hela tiden försöker fjättra vår frihet att tänka och förstå, försöker tämja oss och likrikta oss. Det har också relevans när propagandan nu rullar ut om flyktingar och främlingar. Det är ”mannet” som belägrar oss. ”Det blir nog bäst om ”man” gör så här. ”Man” begrper väl att Europa inte kan vara öppet för flyktingar hur som helst.

Sarah Bakewell skrev för några år sedan en lika bra bok om en annan favorit: Montaigne. Den heterHow to Live. Det var därför jag ville läsa även den här om existentialisterna.