Jag blev nyss uppringd av SR:s Studio ett. De ville ha mig i studion i en debatt med Samtidens Dick Erixon om deras propagandafilm om Socialdemokraterna som rasbiologer och Förintelseinspiratörer. Jag skrev om den i Expressen i går. Men jag tackade nej.

Jag hade svårt att förklara riktigt varför. Det bara kändes oerhört fel att vara med. Inte för att Erixon är Sverigedemokrat. Men för att jag har sagt det jag har att säga i artikeln.

Men efteråt, jag behöver alltid tänka en stund och är alltid långsam, förstod jag varför. I den här situationen anser jag att det journalistiska uppdraget — för bl a Studio Ett — inte är att ordna en sedvanlig debatt om för eller emot och det politiska spelat, utan att granska filmen: är det korrekt, kan man använda historian så här, etc. Alltså prata med professionella historiker som får komma med sina synpunkter och invändningar.

Jag känner mig trött på SR:s sedvanliga modell när det känns kontroversiellt och ”känsligt”: in med två personer med olika åsikter. Just den här gången tycker jag de borde låta Dick Erixon möta professionen i stället. Därför sade jag nej. Jag hade blivit ett alibi för att SR ska slippa undan sitt granskande uppdrag, och slött lunka vidare som de brukar.