Mammorna

Ingen annan än Alexandra Pascalidou hade kunnat skriva ”Mammorna”. Ingen annan journalist hade hittat dem, kunnat träffa dem eller få dem att prata så här. Ingen annan författare hade kunnat återge deras röster med en sådan stilsäkerhet. ”Mammorna” förefaller enkel, men är en bragd. Alla dessa berättelser. Alla dessa erfarenheter. Inifrån ett klassamhälle genomsyrat av rasdiskriminering. Här har vi vårt Sverige.

Där finns den tunga sorgen hos de som förlorat sina söner, oavsett om de mördats eller försvunnit in i narkotika och kriminalitet: ”Sedan den dagen sover jag i Lavins säng. Jag kan inte lämna hans rum. Varje morgon när jag vaknar säger jag god morgon tll Lavin, och varje kväll säger jag god natt.”

Och där finns reflektionen, eftertanken, analyserandet, som hos Mantha Kasagliannis i Vårberg: ”Nu i efterhand känner jag att varje gång jag satt strålkastarljuset på det som är dynamiskt så har jag också lagt skugga på det som inte är så himla bra.  Skuggorna är utanförskapet, exkluderingen, att söka 150 jobb men inte få något på grund av icke normativt klingande namn, att behöva förklara var jag kommer ifrån eller varför mina barn är mörkare. Att jag hela tiden behöver förhålla mig till en norm som jag inte är en del av och ändå gör jag hela tiden allt för att verka som att jag är en del av den. och där känner jag också att jag sviker mig själv, för ju mer jag utbildas desto mer känner jag att jag sviker, att jag kommer längre in i strukturen.”

Pascalidou är otrolig på att återge människor på det här viset, lyssna på dem och sedan låta dem tala på egna villkor. Det var samma form som hon använde för många år sedan i ”Taxi” och som påminner helt om den amerikanska mästaren och föregångaren Studs Terkel (avliden sedan flera år, men kolla in hans böcker).

”Mammorna” har visserligen fått fantastiska recensioner, men helt ignorerats av övriga media. Varför? Är landets redaktioner nu lika infångade som S och M blivit av SD:s verklighetsbild? ”Mammorna” faller ju helt utanför samtidens avsmalnade samtal och rakt ut i verkligheten. Den borde tvångsläsas högt för alla partiledare och redaktioner. Den borde ha ädrat hela valrörelsen. Den måste nomineras till Augustpriset. Den är höstens svenska samhällsbok.

Boken avslutas med en suveränt välformulerad essä av Pascalidou om miljonprogrammens människor: ”Fattigdomen har sin egen grammatik. Utsattheten skriver sina egna regler.” Aldrig har vi behövt den här boken så mycket som nu, mitt i reträtternas tidevarv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.