I Warszawa snappade jag i går upp nyheten att Rachid Taha avled förra veckan. Jag letade i svenska dagstidningar, men hittade inte en rad. Varför denna tystnad när en av de sista genuina rockrebellerna lämnat oss?

I morse på väg till flygplatsen i buss hoppade jag mellan alla hans inspelningar. Förorterna passerade förbi. De en gång risiga hyreshusen skiner efter renoveringsvågen. Polen har genomgått ett ekonomiskt under. Nu bor nya invandrade i många av dem. De kommer inte från Nordafrika, men från Ukraina. Ändå river hans röst stora revor i det till synes idylliska: det feta beatet, den underbara ouden, de taggiga gitarrerna och hans råa sångröst. Jag märker att jag letar efter hans liveinspelningar. Det är så jag kommer minnas honom: på en scen. ”Didi” på den legendariska konsertinspelningen med honom, Khaled och Faudel på samma scen är en sån där låt som man önskar ska få fortsätta hur länge som helst.

När Taha spelade in sin cover på Clash ”Rock the Casbah” satte han soundtracket till den arabiska våren, även om hans ena hemland Algeriet aldrig drogs med. Det andra hemlandet var Frankrike. Hans inspelning av migrantsången ”Ya Rayah” är nog den bästa någonsin. Först inspelad i Algeriet på 1950-talet och sedan gjord i en massa versioner — säkert den mest älskade migrantsången i Europa. När han sjöng den live infann sig en alldeles speciell stämning, oavsett om det var i Paris eller Stockholm.

Han avled i sömnen av en hjärtattack. Han var jämngammal med mig, hade en nervsjukdom (som han envist skyllde på inavel, alldeles för många kusinäktenskap, i en sedvanlig spark mot det traditionella och inskränkta) men hade också levt ett hårt liv.

Rachid Tahas musik var melankoli, uppkäftighet och party. Jag har alltid älskat den.