När vinden kom rätt kunde Elsie sitta i trädgården och höra mullret från artilleriduellerna på Västfronten, trettio mil bort. Hon tänkte på sina vänner från dansklubben som nu hukade i skyttegravarna. Men hon hade samtidigt migrantens skeptiska dubbelseende. Var hon svensk eller tysk? Kriget var inte så enkelt.

Elsie Jolasse växte upp på Östermalm. Men när hennes pappa dog flyttade de till Tyskland. Hem för mamman. Bort för henne. Fjorton år gammal började hon skriva brev till sin bästis i Stockholm. De blev som en dagbok hos en undrande tonåring på väg att bli vuxen. Jag har läst några varje kväll hela hösten. Som hon skrev! Omärkvärdigt men stilsäkert, och med känsla för livets flyktiga väsentligheter. Jag har varit helt fast.

Författaren Marianne Stenstedts är Elsies barnbarn. Hon har valt bland breven, rätat ut språket och trollat fram en fint tecknad berättelse om en krets unga kvinnor. Ett självklart alternativ eller komplement till Peter Englunds stora krigsepos.

Elsie följde kriget. Men brevens behållning är en annan. De är rapporter från en av krigsårens mest avsides liggande gränszoner, den där man passerade från flicka till kvinna. Hon träffade sina väninnor på syföreningen där de skvallrade, pratade filosofi och oroade sig över framtiden. Vilka skulle de gifta sig med när staden tömts på alla snygga karlar? Några började utbilda sig. Andra yrkesarbeta. Elsie tog jobb på ett daghem, drömde om ”ett socialt arbete” och blev intresserad av politik.

Familjens sociala resa gick oavbrutet nedåt. För varje flytt blev bostaden mindre. Från borgarvåning i Stockholm till inneboende i tre rum hos mormor, med tom kokskällare och mager mat. Med freden kom den riktigt allvarliga hopplösheten. Men hon fortsatte skriva, skriva, skriva. Runt henne vacklade hela den tyska medelklassen. Livet kändes oskyddat. Framtiden blev oförutsägbar. Och ingen visste vad som väntade.

Marianne Stenstedt: Elsie Jolasses brev till Sverige, 1911–1920.

(Ristrands förlag)