Revolutionen närmarsig

I Frankrike försöker de Gula västarna göra revolution efter ett beslut om höjd bensinskatt. Förra veckan förvandlade de Paris turistzon till ett slagfält. Man kan notera att de anlände bara några veckor efter att Europas och USA:s mäktiga extremhöger pekat ut Emmanuel Macron som sin huvudfiende.

Italien har samtidigt hamnat i en oförsonlig strid med EU om landets budgetunderskott. Båda sidor är redan på förhand förlorare: en farligt misskött ekonomi vs åtstramningspolitikens fortsatta dödsgrepp.

Europa sänder ut nödrop efter en ny ekonomisk politik. Sammanbrotten närmar sig. Men det kommer inga svar. Socialdemokraterna är förlamade och resten av vänstern marginaliserad. Det enda undantaget är Labour, men de är bortförda av brexitörerna.

I somras försökte den tyska (röda) finansministern och den franska (blå) svara på ropen. Men ingen blev tröstad av deras ”Mesebergsdeklaration”, där den tyska ordoliberalismens kontrollsystem tog hem spelet och Macrons progressiva program för en samlad europeisk finanspolitik i stort sett förlorade. Kraven på demokratiseringar hade ersatt av de sedvanliga löftena om ”konsultationer”. Efter att ha läst kände jag avgjord sympati för den italienska regeringens — åtminstone för Femstjärnedelens — självskadeorienterade försök att bryta förlamningen.

Europavalen i maj kommer bli förfärliga. I sin fantastiskt stridslystna lilla bok ”Det nya inbördeskriget” beskriver den tyska statsvetaren Ulrike Guérot situationen som förrevolutionär. Barrikaderna byggs, två oförenliga positioner formerar sig och ett ”inbördeskrigets paradigm” läggs på plats. Det är i det landskapet valet kommer utspelas.

Att av gammal vana rösta rätt räcker inte den här gången. De politiska partierna har ju inga hållbara svar på krisen. Därför gäller det att också ta ställning på egen hand: Vilket slags EU vill jag egentligen leva i?

Den utlösande orsaken till den europeiska socialdemokratins kollaps var eurokrisen. När Grekland höll på att fälla hela unionen stod det äntligen klart för alla att en valutaunion utan politiska institutioner var en livsfarlig nyliberal utopi. Men de socialdemokratiska partierna vågade inte ge det rätt självklara socialdemokratiska svaret: en samlad finanspolitik på EU-nivå, en mångdubblad EU-budget med konjunkturpolitiska verktyg, viss beskattningsrätt och något slags skydd även på medborgarnivå vid nya krascher — och för att göra allt detta legitimt: en fullbordad demokratisk ordning med Europaparlamentet som politikens mittpunkt.

Men när Emmanuel Macron vann det franska presidentvalet på förslag i just sådan riktning tog de inte chansen. De vågade inte. De litade inte på sitt idéarv. De svenska socialdemokraterna svarade i stället med hånfullt nedlåtande kommentarer. Då gick bussen för socialdemokraterna, både i hemländerna och i EU.

Men jag vägrar släppa hoppet. De socialdemokratiska idéerna är fortfarande relevanta. Och derass enda väg tillbaka går genom Europafrågan. Det var med den de förlorade greppet. Det är med den kan återfå det. Tänk vilken annorlunda karaktär Europavalet kunde haft.

Nu ansluter jag mig i stället till de hemlösa skarorna under Ulrike Guérots paroll: En valuta — en marknad — en demokrati. Jag gör det med övertygelsen att vi är många fler än vi själva tror — även i Sverige. Den demokratiska republikens idéer har mobiliserat européer många gånger sedan 1789. Det kan hända igen. Men bara om vi vill.

Per Wirtén

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.