Natacha Appanah växte upp på Mauritius, men arbetar sedan flera år som uppmärksammad författare i Paris. En tid bodde hon på Mayotte, två små öar utanför Afrikas östkust. Det är en speciell plats. Efter två folkomröstningar har öarna integrerats i Frankrike och i EU:s statistik är de nu unionens fattigaste del, strax bakom norra Bulgarien.

Jag vet inte varför Appanah hamnade på Mayotte, men hon började ställa frågor om det hon såg: hemlösa barn, en växande kåkstad, döda kroppar i lagunerna. Vad var det som hände? Det var ju ändå Frankrike.

Hennes frågor utmynnade i romanen om Moïse, ”Våldets vändkrets”. Den påminner om en rapportroman från 1960-talet. Samtidigt lite anakronistisk och mycket samtida. Berättelsen hur Moïse faller från älskad fosterson i medelklassen till en plågad, traumatiserad och skyddslös tonåring i favelan är obönhörligt grym. De barnrika rucklen kallas Gaza. En stad för jordens fördömda, även om Appanahs synsätt ligger närmare Camus än Fanons.

Först noterade jag ”klanglös” om romanen. Språket är okoncentrerat. Gestalterna stabbiga. Skeendet störande rapportigt. Men så småningom slog sig berättelsen ändå in i mitt medvetande på ren urkraft. Moïse började förfölja mig. Till slut sprang jag med honom ända in i apokalypsen och den nödvändiga men helt blinda revolten.

Appanah infogar skickligt Mayotte i det europeiska dramat. De som förvisats till kåkstaden är papperslösa, även Moïse. Varje natt förliser nya båtar med migranter från den afrikanska kontinenten. Alla öbor är uppmärksamma på sambanden mellan hudfärg och social status. I en tidning från i våras ser jag att medborgargarden på Mayotte jagat papperslösa för att deportera dem. De menade att öns europeiska välfärdssystem hotades av invandringen.

Efter hand som jag läste Appanahs roman började platser på ett oroväcknade vis glida samman: Mayotte, Lampedusa, Sicilien — kanske även Paris och Stockholm. Våldets vändkrets är vår.

Natacha Appanah: Våldets vändkrets.

Översättning: Maria Björkman. Elisabeth Grates bokförlag. 185 sidor.