Vi bara böjer oss

I 109 korta avsnitt angriper Carsten Jensen tillståndet i Europa. Förlamningen. Känslan att framtiden är förlorad. Hånet mot de fattiga. Hatet mot de som flytt hit — mot de enda som fortfarande verkar tro att Europa är möjligheternas kontinent. Han skriver skarpt som sol i rimfrost, när landskapet blir upplyst och tillspetsat. Det är 109 anrop till alla som försöker gömma sig.

Europa slits långsamt itu mellan verklighetens nödrop på gemensam handling och de politiska folkopinionernas vilja att barrikadera sig i källartrappan. Smärtan från dragkampen är ohygglig. Man kan ana förrevolutionära vibrationer från alla håll. Men i vilken riktning går revolterna? Ingen vet. Rakt ut i tomheten, säger den pessimistiska Jensen.

Men krisen är inte bara politisk. Den är även existentiell. Varje år förliser minst tre fullbokade Titanic i Medelhavet. De flesta européer verkar uppfatta katastroferna som ett acceptabelt pris för inbillad trygghet. När sanningen är att välfärdssystemen behöver fortsatt hög invandring för att överleva. Vad har vi blivit för människor? Vi sväljer. Vi brottar undan våra samvetsbetänkligheter. Heideggers figur för den banala ondskan — ”Mannet” — har börjat få makt över oss. Vi sväljer en gång till. Vi böjer oss för de så kallade realiteterna med en rörelse Jensen kallar ”moralisk självstympning”.

Varje dag ställs vi nu inför valet mellan okänslig kyla och medmänsklig lyhördhet. Valet gäller vår egen livssyn, men också den gemensamma samhällsordningen. Han kallar det för ”striden mellan barbari och civilisation”.

Här finns uppmaningar att återerövra hoppet och släppa fram den politiska fantasin som borde ringa över landet som nyårsklockor. Men sedan tar det slut. Jensens trollstav förlorar plötsligt sin makt. För vad är det vi ska hoppas på, i vilken riktning ska vi söka oss på det nya året?

När svaren ska börja komma förvandlar han sig själv, helt oväntat, till en ilsken civilisationskritiker som i några förfärliga avsnitt förfasar sig över förorternas förfulade platslöshet och medelklassens förflackade livsstilar. Plötsligt blir han språkrör för den nedlåtande förmörkningsfilosofi man brukar finna hos de bildade och besvikna.

Det är som om han tvångsmässigt måste negera den populism han angriper, men aldrig definierar. Han kör fast i populistträsket. Ju mer han gasar desto djupare sjunker han. Om han i stället identifierat högervågen som den hårda konservatismens återkomst hade han kanske kunnat hålla fast vid sin moraliskt uppfordrande samhällskritik genom att identifiera de historiska sambanden. Då hade nog hela boken kunnat läsas högt under nyårsnatten.

 

Carsten Jensen: Källarmänniskor.

Översättning: Fredrik Ekelund

Albert Bonniers

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.