Vem som vann, är en trist fråga i den politiska journalistiken. Men efter fyra månader av regeringsförhandlingar, ett omvälvande resultat och bittra reaktioner från de som hamnat utanför är frågan befogad. Svaret? Det kommer dröja till nästa val.

Men en slutsats är redan uppenbar: att striden haft en suverän fältherre. För Stefan Löfven är det nya samarbetet inte en nödlösning i ett svårt parlamentariskt läge. Nej. Överenskommelsen har varit målet för en strategi som syftat till att rädda det politiska mittfältet, hindra fortsatt polarisering och isolera den nya högern. Den har gällt sedan hans första dag som partiledare. Nu har han gått i mål.

Ibland tänker jag att Löfven är landets mest underskattade politiker. Han har pratat om att bryta blockpolitikens spelregler

i sju år, oupphörligen. Har ingen i kommentariatet tagit honom på allvar?

Sommaren 2015 skrev statsvetaren Leif Levin ett uppmärksammat inlägg i Expressen att LO:s ordförande Karl–Petter Thorwaldsson och partiledaren Stefan Löfven borde bytta jobb med varandra. Förslaget var ett drastiskt uttryck för en vanlig slutsats med lång livskraft, nämligen att Löfven är en facklig ledare som inte förstår sig på det politiska spelets egenvärde, det Olof Palme kallade ”the joy of politics”. Jag delade den uppfattningen.

När han sedan ändå vann valet 2014 var alla eniga om att regeringen inte skulle klara fyra år. Jag minns hur Olle Svenning vid ett tillfälle sade att den kunde bli den kortaste i socialdemokratins historia. Jag nickade och höll med om det också.

Men vi hade fel. Hela tiden fel.

Stefan Löfven trädde i stället fram som det politiska maktspelets stormästare. Han visste precis hur man skulle göra. Och han var iskall.

Den första budgetkrisen 2014 såg ut att bli hans snabba fall. Men efter högt spel fick han till decemberöverrenskommelsen. Skandalen på Transportstyrelsen kunde också ha fällt honom. Men genom att sparka statsråd med fin timing utklassade han motståndarna. Och nu har han lyckats igen.

Han blev humlan som fortsatte flyga. Trots att han egentligen inte ens skulle ha kunnat lyfta. Det blev som journalisterna Lena Hennel och Lova Olsson indirekt förutspådde när de kallade sin tidiga biografi från 2013 för ”Humlan som flög”. Vem trodde det?

Men det finns även en annan bild av fackföreningsmannen som raserats. När Jonas Sjöstedt vädrade sitt missnöje i måndags sade han att man ändå kan lita på Löfven. Har han sagt en sak så gäller den. Verkligen?

När flyktingarna från Syrien anlände försvarade Löfven de öppna gränserna, men sedan stängde han dem med hänsynslös hårdhet. Han kallade först SD för fascister, men släppte fram en politisk retorik i deras riktning under valrörelsen. Och nu tvärvänder han om arbetsrätten.

I sakpolitiken är han avslöjad som landets mest opålitliga partiledare. Inget gäller. Eller är det något vi fortfarande inte sett? Helomvändningarna var kanske sedan länge inräknade i den övergripande strategin att lösa upp blockpolitiken. Han svek inte sin strategi. Men han bedrog vår tillit.

Per Wirtén